top of page

11 objekt hittat för ""

  • Tacksamhet

    av Pake Daigen Hall (in English below) När jag vaknar upp denna morgon, så ler jag 24 helt nya timmar ligger framför mig Jag lovar att leva fullt ut i varje ögonblick Och se alla varelser med medkänslans ögon -Thich Nhat Hanh Varje morgon jag vaknar så påminner jag mig om denna gatha, denna buddhistiska vers, för att koppla an till en attityd av tacksamhet och närvaro. Att verkligen vara helt och fullt närvarande i det som som händer i kropp och sinne, i rummet, i relationerna i mitt liv och i världen. Och just nu I den här varma sängen, kroppens sömniga tyngd, suddigheten i ögonen, drömmarnas kvardröjande slöja över långsamma tankar som händer i sinnet. När närvaron så är ankrad i det alldeles naket omedelbara och inget klängs i eller görs motstånd mot, utan världen i just det här eviga ögonblicket tillåts att endast hända, så fylls jag av en djup tacksamhet. Tacksamhet över att detta vi kallar världen faktiskt händer just nu, just här. Tacksamhet över att upplevelsen av detta händande upplevs. Tacksamhet över att jag nu händer i en kropp som är i ständig förändring och som är stel där nere i ländryggen, som känner nattens smak i munnen och den lite svidande känslan i ögon som vänjer sig vid morgonljuset. Tacksamhet över att jag kan uppleva kroppen genom den här bräckliga och förgängliga kroppen. Åtminstone just nu. Åtminstone så här. Åtminstone. Och vad finns egentligen bortom här och nu? Min erfarenhet är att min förmåga att känna tacksamhet, att enkelt finna glädje i en värld som också är fylld av lidande, smärta och förlust, ökar ju mer närvarande jag är. Den förmågan ökar när jag regelbundet övar mig i och odlar denna förmåga till närvaro. Denna praktik av att bära vittnesmål om världens glädje och lidande. Det är mer än ett sätt att betrakta världen, det blir en praktik eftersom detta bevittnade görs på ett speciellt sätt. Genom meditationen så tränar jag mig att öppna min uppmärksamhet mot det som är här, men med kärleksfullhet, medkänslan, acceptans, tålamod, nyfikenhet, icke-dömande — utan att klänga i något, utan att stöta bort något. Med en icke-värderande, nyfiken uppmärksamhet så kan jag kringgå hur vi människor är evolutionärt programmerade, nämligen att fokusera på det hotfulla och obehagliga. I forskningen kring hur hjärnan fungerar så kallas detta negativity bias. Vi människor har en tendens till att lättare lägga märke till det som kan vara farligt, sådant vi bör undvika. Det har varit hjälpsamt för att vi som art ska överleva, men kanske inte för att göra oss lyckligare? I mitt vardagliga liv så är det ganska få saker som är direkt livsfarliga, men ändå reagerar hjärnan och kroppens stressystem på samma sätt, med mycket fokus på det som skulle kunna vara farligt. Kanske är detta en anledning till att vi så lätt fokuserar på det vi inte har, istället för att se vad vi faktiskt har i just det här ögonblicket? I mitt liv har det funnits människor som lärt mig det olyckliga i att alltid se det jag inte har och glädjen i att se det jag faktiskt har. En person har en tendens att vid alla möten lyfta det som är fel just nu, det hon inte kan göra, det hon inte har. Barnen som hon inte träffat på si och så länge, vädret som alltid är för kallt, för varmt, för torrt eller för blött, att någon inte hört av sig, eller att maten saknade någon krydda. En helt annan person är min mamma.Hon som alltid ser skönheten i vädrets växlingar, hon som är så glad för att hon träffade någon eller att den där vännen hörde av sig, hon som är så lycklig för att hon åtminstone bor på världens finaste plats. I min barndom och hela vägen upp i vuxen ålder så sa hon varje gång vi körde en vägsträcka som gick från mitt barndomshem: -Oh, så grant här e! Tänk så lyckliga vi är som får bo på den här fina platsen! Jag är djupt tacksam över arvet från min mor. Och att jag har hittat verktyg att fortsätta att odla den attityden till livet. Benediktiermunken David Steindl-Rast brukar säga: ”Det är inte lycka som leder till tacksamhet, det är tacksamhet som leder till lycka.” Gratitude When I wake up this morning, I smile 24 brand new hours lie ahead of me I promise to live fully in every moment And see all beings with the eyes of compassion -Thich Nhat Hanh Every morning I wake up I remind myself of this gatha, this Buddhist verse, to connect to an attitude of gratitude and presence. To really be completely and fully present in what is happening in body and mind, in the room, in the relationships in my life and in the world. And right now In this warm bed, the sleepy heaviness of the body, the blurriness of the eyes, the lingering veil of dreams over slow thoughts happening in the mind. When the presence is so anchored in the very naked immediacy and nothing is clung to or resisted, but the world in this very eternal moment is allowed to just happen, I am filled with deep gratitude. Gratitude that this thing we call the world is actually happening right now, right here. Gratitude that the experience of this happening is experienced. Gratitude that I now happen in a body that is in constant change and that is stiff down there in the lower back, that feels the taste of the night in the mouth and the slightly stinging sensation in the eyes that are getting used to the morning light. Gratitude that I can experience the body through this fragile and perishable body. At least right now. At least this way. At least. And what really lies beyond the here and now? My experience is that my ability to feel gratitude, to easily find joy in a world that is also filled with suffering, pain and loss, increases the more present I am. That ability increases when I regularly practice and cultivate this ability for presence. This practice of bearing witness to the world's joy and suffering. It is more than a way of looking at the world, it becomes a practice because this witnessing is done in a special way. Through meditation, I train myself to open my attention to what is here, but with loving-kindness, compassion, acceptance, patience, curiosity, non-judgment — without clinging to anything, without pushing anything away. With non-evaluative, curious attention, I can bypass how we humans are evolutionarily programmed, namely to focus on the threatening and unpleasant. In research into how the brain works, this is called negativity bias. We humans have a tendency to more easily notice things that can be dangerous, things we should avoid. It has been helpful for us as a species to survive, but perhaps not for making us happier? In my everyday life, there are quite a few things that are directly life-threatening, but still the brain and the body's stress system react in the same way, with a lot of focus on what could be dangerous. Maybe this is one reason why we so easily focus on what we don't have, instead of seeing what we actually have in this very moment? In my life there have been people who taught me the unhappiness of always seeing what I don't have and the joy of seeing what I actually have. A person has a tendency to highlight at all meetings what is wrong at the moment, what she cannot do, what she does not have. The children she hasn't met for so long, the weather that's always too cold, too hot, too dry or too wet, that someone hasn't heard from them, or that the food lacks any seasoning. A completely different person is my mother. She who always sees the beauty in the changes in the weather, she who is so happy because she met someone or that friend contacted her, she who is so happy because at least she lives in the most beautiful place in the world . In my childhood and all the way into adulthood, she said every time we drove a stretch of road that went from my childhood home: -Oh, so beautiful it is here! Think how lucky we are to live in this beautiful place! I am deeply grateful for the legacy from my mother. And that I have found tools to continue cultivating that attitude to life. Benedictine monk David Steindl-Rast used to say: "It is not happiness that leads to gratitude, it is gratitude that leads to happiness."

  • Förtröstan

    av Pake Daigen Hall (in English below) Jag har en stark förtröstan till att ett liv och en värld av frid och frihet är möjlig. Detta trots att mitt liv ser ut som andras liv, detta trots att jag möter samma värld som alla andra. Mitt liv är som liv är. Räkningarna är alltför ofta för många och för höga, arbetslivet kräver ibland för mycket, relationer till nära och kära är invecklade och komplexa. Kroppen min blir äldre och fungerar inte riktigt på samma sätt som den en gång gjorde, den där smärtan i ryggen som varit en följeslagare i många år, dom där kilona övervikt som så lätt smyger sig på och gör att byxorna inte sitter som dom en gång gjorde, en och annan sjukdom kommer och går. Och jag ser och möter också en värld där krigen krigas, flyktingar flyr, klasskillnaderna ökar, trakasserier och våld i på gator och torg, i hem och skola fortsätter att hända. Och ändå. Ändå har jag en stark förtröstan till att en annan värld är möjlig. Ändå har jag en stark förtröstan till att ett annat sätt att uppleva livet är möjligt. En anledning till att detta hopp är starkt i mig är att jag som alla andra också erfarit livet och världen som fridfull. Jag har gått i skogarna och upplevt naturens ljud och dofter och markens mjukhet under fötterna skänka frid i kropp och sinne. Jag har haft tillräckligt på kontot ibland för att inte behöva tänka på hur maten ska komma på bordet. Jag känner kärlek och får kärlek från familj och vänner. Jag känner ofta en stor tacksamhet över att den här kroppen låter mig uppleva världen och att den fortfarande kan göra så mycket, trots allt jag utsatt den för genom livet. Och jag ser också en värld där människor och länder oftast klarar av att mötas fredligt trots olika intressen, där människor hjälper människor i nöd och en värld där vi oftast går säkra och trygga. Men det som verkligen ger förtröstan är från att gå Buddhas väg och erfara att Buddhas lära faktiskt bär en sanning, oavsett omständigheter. I Gautama Buddhas första undervisning lärde han oss om de fyra ädla sanningarna. Den första ädla sanningen är att livet som vi upplever det är lidande. Den andra ädla sanningen är det vårt begär, eller törst efter existens, icke-existens och njutning, som kommer ur våra vanföreställningar, som är orsaken till detta lidande. Den tredje ädla sanningen är att det finns en väg ut ur lidande. Den fjärde ädla sanningen är att Buddhas åttafaldiga väg är det som leder oss till ett utslocknande av våra begär, till insikt och ut ur upplevelsen av livet som lidande. När jag går denna åttafaldiga väg, när jag förstår Buddhas lära, har en balanserad intention i livet, när mitt tal är balanserat, när jag handlar på ett balanserat sätt, mitt arbete i världen gör gott, när min ansträngning är balanserad och riktad mot goda sinnestillstånd, när jag är medvetet närvarande ögonblick för ögonblick och när jag är utövar koncentration och meditation, när jag är ett med detta - då erfar jag hur stillheten och friden är allestädes närvarande, hur törsten släcks och att denna fridfullhet också har en möjlighet att sträcka sig ut och genomsyra hela vår värld. Trust I have a strong belief that a life and a world of peace and freedom is possible. This despite the fact that my life looks like other people's lives, this despite the fact that I face the same world as everyone else. My life is what life is. The bills are too often too many and too high, work life sometimes demands too much, relationships with loved ones are complicated and complex. My body is getting older and doesn't quite work the same way it once did, that pain in my back that has been a companion for many years, those kilos of excess weight that creep up so easily and make the pants not fit like they once did did, the occasional illness comes and goes. And I also see and encounter a world where wars are fought, refugees flee, class differences increase, harassment and violence in the streets and squares, in homes and schools continue to happen. And yet. Nevertheless, I have a strong belief that another world is possible. Nevertheless, I have a strong belief that another way of experiencing life is possible. One reason why this hope is strong in me is that I, like everyone else, have also experienced life and the world as peaceful. I have walked in the forests and experienced the sounds and smells of nature and the softness of the ground under my feet giving peace in body and mind. I've had enough in the account sometimes to not have to think about how the food is going to get to the table. I feel love and receive love from family and friends. I often feel great gratitude that this body allows me to experience the world and that it can still do so much, despite everything I put it through in life. And I also see a world where people and countries usually manage to meet peacefully despite different interests, where people help people in need and a world where we usually walk safe and secure. But what really gives the confidence is from walking the Buddha's path and experiencing that the Buddha's teachings actually carry a truth, regardless of the circumstances. In Gautama Buddha's first teaching, he taught us about the Four Noble Truths. The first noble truth is that life as we experience it is suffering. The second noble truth is that our desire, or thirst for existence, non-existence and pleasure, which comes from our delusions, is the cause of this suffering. The third noble truth is that there is a way out of suffering. The Fourth Noble Truth is that the Buddha's Eightfold Path is what leads us to an extinction of our desires, to insight, and out of the experience of life as suffering. When I walk this eightfold path, when I understand the Buddha's teachings, have a balanced intention in life, when my speech is balanced, when I act in a balanced way, my work in the world does good, when my effort is balanced and directed towards good state of mind, when I am consciously present moment by moment and when I am practicing concentration and meditation, when I am one with this - then I experience how stillness and peace are omnipresent, how thirst is quenched and that this peacefulness also has an opportunity to stretch emerge and permeate our entire world.

  • Bearing Witness to Nature

    av Pake Daigen Hall (in English below) I Zen Peacemakers kommer vår praktik från de tre principerna; Icke-vetande Bära vittnesmål Agerande Dessa grundsatser var en inspiration för mig att ta ut övningen ur templet, ur zendo. För många år sedan nu, när jag fortfarande praktiserade inom Zenbuddhistiska Samfundet och var Sanghaledare för Göteborg Zen Center, bestämde jag mig för att några av våra zazenkai (dagar av meditation, eller endagsretreater) under ett år skulle hållas utanför våra murar, i naturen . Det kan vara i skogen, i vackra parker i staden, eller på öar i skärgården utanför Göteborg. De tre principerna av att icke-vetande, att bevittna och agera är alla sätt att vakna upp, och frukten av vårt uppvaknande. Icke-vetande är att släppa taget om det vi tror att vi vet, våra vanliga sätt att uppfatta oss själva och världen och öppna upp för prajna, visdomen innan vi vet. I Zen görs det oftast genom zazen, meditation och att arbeta med koaner. Men det kan också vara platser, möten eller att göra saker som tar oss bort från vårt vanliga dualistiska tankesätt. Från denna plats av icke-vetande bevittnar vi världens glädje och lidande genom att bli ett med vad som än är närvarande. Och ur det kommer den tredje grundsatsen: agera. När vi inte längre är bundna av våra vanliga sätt att tänka och reagera, och från den djupa medkänsla och kärleksfulla vänlighet som att vara Ett med vad som än är just här ger upphov till, handlar vi därefter. Vi gör det som behöver göras med vilken kunskap, saker, energi vi än har. Bernie Glassman brukade kalla det, ingredienserna i vårt liv. Så genom att vara i till exempel skogen, genom att göra zazen med träden, mossa och lavar. Med spindlar, myror och myggor, och fåglarnas sånger eller en mus snabba fötter under torra löv börjar vi bli Ett med skogen. Och något förändras. Visst kan det vara stor stillhet i sinnet och kroppen, men en kärlek och omsorg om denna stora jord vaknar också. När vi är Ett, tänker vi inte på granarna som något annat än mig, och vi vill inte skada oss själva genom att skada träden eller djuren som lever i skogen. En benägenhet att göra vad vi kan kommer upp och växa sig starkare. Men den vetande sidan har också sin plats i Bearing Witness. När vi börjar släppa vårt vanliga, vanliga sätt att se på skogen, eller naturen i allmänhet, uppstår ett under. Vi börjar förundras över världen som små barn gör. Den rena glädjen av att vara vid liv och få vara en del av ett så intrikat livsnät har potentialen att fylla oss med djup tacksamhet och ännu mer nyfikenhet på vad denna skog faktiskt är. Så en del av Bearing Witness to Nature är också att lära känna och förstå hur vi behandlar Moder Jord, skogarna, haven eller någon annan del av den. Sedan växlar vi mellan att öva i naturen, att bara vara Ett med naturen och att "studera den". Att studera det är ett brett begrepp här, kanske genom att bara spendera mer tid i skogen och lära sig namnen på olika träd, eller fåglar, eller känna igen spåren efter djuren som lever här. Det kan vara att läsa en bok om svampar, eller skogar. Det kan vara att besöka webbplatser för organisationer som arbetar för att skydda miljön, eller kanske gå med i en. Och det kan vara genom att läsa poesi om naturen. Ur detta föds en medkänsla som driver oss till handling här och nu. Bearing Witness to Nature In the Zen Peacemakers our practice comes from the three tenets; Not-knowing Bearing Witness Taking Action These tenets where one inspiration for me to bring the practice out of the tempel, out of the zendo. Many years ago now, when I still practiced within Zenbuddhistiska Samfundet and was Sangha leader for Göteborg Zen Center, I decided that some of our zazenkai (days of meditation, or one day retreats) during a year should be held outside our walls, in nature. It could be in the forest, or in beautiful parks in the city, or on islands in the archipelago outside Göteborg. The three tenets of Not-knowing, Bearing Witness and Taking Action are all ways to wake up, and the fruit of our awakening. Not-knowing is letting go of what we think we know, our habitual ways of perceiving the ourselves and the world and opening up to prajna, the wisdom before knowing. In Zen it's most often done by zazen, meditation, and working with koans. But it can also be places, meetings or doing things that takes us away from our ordinary dualistic mindset. From that place of Not-knowing we Bear Witness to the joy and the suffering of the world, by becoming One with whatever is present. And out of that comes the third tenet: Taking Action. When we no longer are bound by our habitual ways of thinking and reacting, and from that deep compassion and loving-kindness that being One with whatever is right here gives rise to, we act accordingly. We do what needs to be done with whatever knowledge, things, energy we have. Bernie Glassman used to call it, the ingredients of our life. So by being in for example the forest, by doing zazen with the trees, moss and lichens. With spiders, ants and mosquitos, and the songs of the birds or the quick feet of a mouse under dry leaves we start to become One with the forest. And something changes. Of course there can be great stillness in the mind and body, but a love and care for this great Earth also awakens. When we are One, we don't think of the firs as something other than me, and we don't want to hurt ourselves by hurting the trees or the animals that live in the forest. An inclination to do what we can comes up and grow stronger. But the knowing side has it's place too in Bearing Witness. When we start to let go of our habitual, ordinary way of looking at the forest, or nature in general, a wonder arise. We begin to marvel at the world as little children do. The pure joy of being alive and getting to be part of such a intricate web of life has the potential to fill us with deep gratitude and even more curiosity of what this forest actually is. So part of Bearing Witness to nature is also to getting to know and understand the way we treat Mother Earth, the forests, the oceans or any other part of it. Then we alternate between practicing in nature, just being One with nature and "studying it". Studying it is a broad term here, maybe by just spending more time in the forest and learning the names of different trees, or birds, or recognizing tracks of the animals that live here. It can be reading a book about fungi, or forests. It can be visiting websites of organisations that work to protect the environment, or maybe joining one. And it can be through reading poetry about nature. From this a compassion is born that compels us to action here and now. #bearingwitness #bearingwitnesstonature #notknowing #takingaction #zenpeacemakers #svalornassangha #engagedbuddhism #zen

  • Draken kommer

    Av Victor Svedberg (In English below) Detalj från Dragon Flying over Mount Fuji av Hokusai. Bredvid sin signatur har Hokusai skrivit, "Från Manjis pensel, en gammal man på nittio år, född i drakåret 1760, på drakdagen i den första månaden, 1849." Nu när vi har äntrat 2024, drakens år, skulle vi göra klokt i att komma ihåg historien om Sekkō. Han var en man som älskade drakar. Målningar, figurer, prydnadsföremål — hela hans hus var fyllt med drakar av olika slag. En dag råkade en riktig drake höra talas om Sekkō och tänkte att eftersom han älskade drakar så mycket, skulle han säkert bli glad över att träffa en riktig drake. Men när draken stack in huvudet genom fönstret i Sekkōs rum dog Sekkō omedelbart av skräck! I den här berättelsen representerar draken verkligheten, Sekkō symboliserar tendensen att föredra imitation framför den äkta varan. Traditionellt är budskapet i den här berättelsen att inte klänga sig fast vid teoretisk zen-praktik och kapitulera när möjligheten till verklig praktik visar sig, som i närvaron av lidande eller missnöje. Detta är en mycket viktig lärdom, men vi bör även tänka på den andra draken som står vid vår tröskel. Så länge jag kan minnas har populärmedia skildrat fitkiva scenarier om apokalypsen eller en postapokalyptisk värld. Filmer och litteratur som skildrar jordens undergång, orsakat av kärnvapenkrig eller enorma asteroider som rasar ner mot jorden (ofta precis över Vita huset av någon anledning). Eller filmer om vad som händer efteråt – postapokalypsen. En dystopisk framtid styrd av auktoritära megaföretag, i en neonupplyst värld där solen inte längre skiner. Filmen Johnny Mnemonic från 1995, baserad på en roman av William Gibson som välkände myntade termen "Cyberspace". Ironiskt nog var den dystopiska framtiden ett sätt för Gibson att kritisera nutidens problem. I skrivande stund, 2024, är det tydligare än någonsin att vi inte längre kan fly från draken. Draken av krig, folkmord, svält och en total klimatkollaps. Draken av nyliberala teknikföretag som kurerar informationsflödet, övervakar och kontrollerar hur vi interagerar och kommunicerar. Filmerna från min barndom gav inga riktiga lärdomar, vi gjorde som Sekkō och levde i imitation och fantasi. Idén om apokalypsen fungerar som en scen för vårt ego att uppträda på, där vi får spela ut fantasin om råbalkad individualism på bekostnad av gemenskap och samexistens. Men nu när draken ser oss i vitögat blir vi paralyserade av skräck. Draken är dock ingen ond styggelse som spontant drabbar oss som oskyldiga människor. Draken representerar det vi vet är sant men inte vill möta. Det vi helst håller på säkert avstånd trots att vi vet att det kommer. Den skrämmande insikten av att verkligen förstå orsak och verkan. En sann bodhisattva lever sida vid sida med drakarna, för det finns ingen separation mellan oss och dem. Illusionen av separation fungerar på samma sätt på individnivå som den gör i hela den mänskliga civilisationen. Det mänskliga projektet är ett uttryck för de kollektiva uppfattningar vi bär med oss. Det är därför de buddhistiska lärorna är lika tillämpliga på dig, som din familj som grupp, som staden du bor i och i slutändan mänskligheten som art. Soto Zen-läraren Domyo Burk vid en civil olydnadsaktion 2020. Men att möta draken är svårt. Kanske är det därför vissa människor inom teknikvärlden hellre fokuserar på det existentiella hotet från AI. Idén om en framtida "ond" AI är en slags teknokratisk våt dröm, eftersom det är ett coolt sci-fi-hot som bara kan lösas via kapital och mer och bättre teknik. Ett praktiskt sätt att hålla den nyliberala kapitalismen intakt. Det är också ett praktiskt sätt att skjuta bort de o-coola men mycket mer akuta och verkliga existentiella hoten, som klimatkrisen och faktiska pågående konflikter som skördar tusentals oskyldiga liv. En gång i tiden var den naturliga världens kollaps och idén om en högteknologisk dystopi också ett coolt sci-fi-hot som man bekvämt kunde reflektera över som underhållning, eftersom det förmodligen var så långt borta i framtiden att vi alla ändå skulle vara döda då. Men så är det helt enkelt inte längre. Och den sortens oskickliga tänkande har satt oss alla i en mycket svår situation. Jag skulle gissa att de flesta barn och tonåringar på jorden kan föreställa sig en lång rad olika domedagsscenarier, från zombieapokalypser till dödliga virus, onda robotar och invaderande utomjordingar – eftersom vi har bombarderats med den här typen av media i mer än 70 år. Men tyvärr är det inte så många unga som kan föreställa sig en framtid när allt inte går åt helvete. Vad säger detta om sannolikheten att framtida generationer med hjälp av fantasi och uppfinningsrikedom kan ta itu med de problem som jorden står inför? Bodhisattva-löftet avläggs för att hjälpa alla levande varelser - inklusive de i framtiden. I mötet med den stora krisen kommer vi att behöva leta efter alternativ till befintliga principer, regler och system. När detta händer måste vi ha alternativ som är medkännande. Vad vi gör här och nu påverkar vilka alternativ kommande generationer kommer ha att välja mellan. Vi får inte bli passiva och tro att allt är dömt, så varför bry sig. Vi måste lära oss av berättelsen om Sekkō. Vi måste möta draken, för den är här och den är vi. I Opening the Hand of Thought skriver Kosho Uchiyama "När du möter en riktig "drake" bör du fyllas av glädje och beslutsamhet inför att brottas med den." — Vi måste fördjupa vår praktik och utvidga den utanför oss själva. Förmågan att föreställa sig en framtid i harmoni och balans är absolut nödvändig om vi någonsin ska ha en chans att uppnå den. Vi måste fråga; När har det någonsin funnits en bättre tid att följa vägen än nu, i detta ögonblick, omgivna av stor osäkerhet? When fear seems overwhelming ​I vow with all beings to walk through this ancient valley breathing Mu right to the end. Robert Aitken - The Dragon Who Never Sleeps: Verses for Zen Buddhist Practice The Dragon Cometh Detail from Dragon Flying over Mount Fuji, by Hokusai. Next to his signature, Hokusai also has written, “From the brush of Manji, old man of ninety born in the dragon year, 1760, on the dragon day of the first month, 1849.” Now that we’ve entered 2024, the year of the Dragon, we would be wise to remember the story of Sekkō. He was a man who loved dragons. Paintings, figurines, ornaments — his whole house was filled with dragons in various forms. One day a real dragon happened to hear about Sekkō and figured that since he loved dragons so much, surely he would be delighted to meet a real one. But when the dragon stuck his head through the window of Sekkō’s room, Sekkō died of fright on the spot! In this story the dragon represents reality, Sekkō symbolizes preferring imitation to the real thing. Traditionally, the message of this story is not to cling to theoretical Zen practice and run away when the opportunity of real practice presents itself, such as in the presence of suffering or dissatisfaction. This is a very important lesson, but maybe we should also consider the other dragon that is standing at our doorstep. For as long as I can remember, popular media has depicted imaginary scenarios of the apocalypse or of a post-apocalyptic world. Films and literature depicting the end of the world, caused by nuclear war or huge asteroids plummeting toward Earth (often right over the White House for some reason). Or films about what happens afterwards - the post-apocalypse. A dystopian future ruled by authoritarian mega-corporations, in a neon-lit world of skyscrapers where the sun no longer shines. The 1995 movie Johnny Mnemonic, based on a novel by William Gibson who famously coined the term “Cyberspace”. Ironically, the dystopian future was a way for Gibson to criticize the problems of the present. At this moment, in 2024, it is more clear than ever that we can no longer run from the dragon. The dragon of war, genocide, famine and complete climate collapse. The dragon of neoliberal tech companies curating the flow of information, monitoring and controlling how we interact and communicate. The disaster movies of my childhood did not provide any real lessons, we did like Sekkō and dwelled in imitation and imagination. The idea of the apocalypse serves as a stage for our ego and selfishness, where we get to play out the fantasy of rugged individualism over community and interbeing. Now that the actual dragon is looking us dead in the eye, we shake in terror. However, the dragon is not an evil abomination that befalls us as innocent people. The dragon represents what we know to be true but don't want to face. What we prefer to keep at a safe distance even though we know it's coming. The terrifying reality of truly understanding cause and effect. A true bodhisattva lives side by side with the dragons, for there is no separation between us and them. The illusion of separation operates in the same way at the individual level as it does throughout human civilization. The human project is an expression of the collective perceptions we carry with us. This is why the Buddhist teachings are equally applicable to you, as your family as a group, as the city you live in and ultimately humanity as a species. Soto Zen teacher Domyo Burk at a nonviolent civil disobedience action in 2020. But facing the dragon is hard. Maybe thats why certain people within the world of tech would rather focus on the existential threat of AI. The idea of a future "evil" AI is a kind of technocratic wet dream, because it's a cool sci-fi threat that can only be solved via capital and more and better technology. A practical way to keep neoliberal capitalism intact. It's also a practical way to push away the uncool but far more urgent and real existential threats, like the climate crisis and actual ongoing conflicts that claim thousands of innocent lives. Once upon a time, the collapse of the natural world and the idea of a high tech dystopia were also a cool sci-fi threat that you could comfortably reflect on as entertainment, since it was probably so far away in the future we would all be dead before then anyway. But that is simply not the case anymore. And that kind of unskillful thinking has put us all in a very difficult position. I would guess that most children and teenagers on Earth can imagine a wide range of different doomsday scenarios, from zombie apocalypses to deadly viruses, evil robots and invading aliens - because we have been bombarded with this type of media for more than 70 years. But sadly, not as many young people can imagine a future when everything doesn't go to hell. What does this say about the likelihood that future generations can, with the help of imagination and inventiveness, deal with the problems facing the earth? The bodhisattva vow is taken in order to help all sentient beings - including those of the future. In the face of great crisis, we will have to look for alternatives to existing policies, rules and systems. When this happens, we need to have options that are compassionate. what we do here and now affects what alternatives future generations will find they have to choose between. We must learn from the story of Sekkō. We must face the dragon, because it is here, and it is us. In Opening the Hand of Thought, Kosho Uchiyama writes “When you meet a real “dragon” you should be filled with joy and resolve to wrestle with it.” — We must deepen our practice and extend it outside ourselves. The ability to imagine a future in harmony and balance is absolutely necessary if we are ever to have a chance of achieving it. We must ask; When has there ever been a better time to follow the path than now, in this moment, in the midst of great uncertainty? When fear seems overwhelming ​I vow with all beings to walk through this ancient valley breathing Mu right to the end. Robert Aitken - The Dragon Who Never Sleeps: Verses for Zen Buddhist Practice

  • Pilgrimsvandring kring krig, vapenexport och flyktingskap

    av Pake Daigen Hall (in English below) Under sommaren 2015 gjorde fyrtio personer en pilgrimsfärd från Göteborgs hamn till industrikvarteren Bofors i Karlskoga, för att vittna om hur krig och vapenexport pågår just här mitt i den idylliska svenska sommaren. Det var en interreligiös grupp och folk gick med och gick på olika ställen längs vägen. Så varför gjorde vi det? Hur kan gå längs öppna svenska vägar, lyssna på berättelser och meditera ha betydelse i samband med detta ämne? Våren 2014 fastnade jag i nätet av ändlösa diskussioner kring flyktingar och svensk vapenexport på Facebook. Den våren var det högerextrema Sverigedemokraternas framväxt och ett nytt vapenavtal mellan Sverige och Saudiarabien anledningen till att dessa frågor diskuterades så hett. Diskussionerna blev snart mer som polariserade monologer och ledde enligt min mening ingenstans. En sak som slog mig var att många av de som var mycket kritiska till att flyktingar skulle komma in till Sverige ofta skrev saker som: ”De är inga riktiga krigsflyktingar” och ”De som verkligen behöver fly kommer inte hit. De som kommer är bara lyxflyktingar.” För min del var jag lika övertygad om att de verkligen var flyktingar och att de flydde från omänskliga förhållanden och fruktansvärt lidande. Diskussionerna blev mycket starkt polariserade, med människor som bara pratade förbi varandra och separationen växte för varje utbyte. När jag tittade på vad andra skrev och på mina svar slog det mig att jag hade väldigt lite direkt erfarenhet av krig och av flyktingar i Sverige. På många sätt lever jag i en isolerad värld där jag mest bara hörde historier som stärkte min världsbild. Hur skulle det vara att faktiskt lyssna på en svensk soldat som varit i strid? Eller till personer som faktiskt arbetar inom svensk vapenhandel? Till flyktingar? Till människor som arbetar i flyktinglägren... Jag kände en stark impuls att ta mig tid att uppehålla mig vid frågor kring krig, krigets närhet och hur den svenska vapenexportverksamheten påverkar mig och världen jag lever i. Min första idé var att gå själv från Göteborgs hamn, som är Sveriges största exporthamn, till Bofors i Karlskoga, som med åren har blivit en symbol för Sveriges vapenexportindustri. Under resans gång planerade jag att träffa människor som på olika sätt upplevt krig och vapenexport, så att jag kunde lyssna på deras berättelser med ett så öppet sinne som möjligt, och se vad som växte ur det. Min inspiration för att göra detta kom till största delen från upplevelsen av att delta i Zen Peacemakers Auschwitz-Birkenau Bearing Witness Retreat i november 2013. Men jag blev också inspirerad av zenmunken Claude AnShin Thomas berättelser om hans upplevelser under fredspilgrimsfärder han gjorde över hela världen, vilket jag läste i hans bok som heter At Hell's Gate: A Soldier's Journey from War to Peace. Min idé var att försöka grunda denna pilgrimsfärd i de tre grundsatserna som Zen Peacemakers Order använder i sitt arbete med att förena meditationsövningar och socialt engagemang: att inte veta, bära vittnesbörd och vidta åtgärder som uppstår från att icke-vetande och vittna. Vi var snart ett gäng som planerade den här vandringen i september 2014. Jag ville verkligen att det skulle vara en interreligiös vandring med olika perspektiv och snart var vi fyra: Rebecka Arman och jag (från zenbuddhistisk tradition), Annika Spalde (diakon i Svenska kyrkan, samt fredsaktivist och skribent) och Olle Sahlström (från Svenska kyrkans Allhelgona församling, erfaren med pilgrimsvandringar och skribent) som tillsammans utarbetade själva vandringens kontur. Tyvärr fick vi inte muslimer eller judar att gå med oss ​​i förberedelserna för vandringen – eller att gå med under som representanter för någon församling. Från Göteborg till Bofors i Karlskoga på sjutton dagar Kvällen innan vandringen officiellt startade höll (och sände) Masthuggs kyrkan en ”Pilgrimsmässa” för oss, och vi läste ur kristna och buddhistiska texter som var relevanta för vår vandring. Vi hade också bjudit in en sydafrikansk forskare som arbetade med Svensk vapenhandel som forskningsfält. Han berättade bland annat att Sverige har en av de högsta andelarna vapenhandel per capita i världen. Men även i totala tal rankas detta lilla land som försöker profilera sig som ett fredsland väldigt högt på den globala vapenhandelsmarknaden. På morgonen åkte vi till den mycket livliga Skandiahamnen i Göteborg för att träffa Fackförbundet Hamnfyran, som historiskt sett har betraktats som ett av de mest militanta fackförbunden. Några av dess medlemmar tar hand om svenska vapentransporter när de lämnar landet. Vi förväntade oss alla att det skulle vara en väldigt stel stämning och kanske en defensiv ton när vi åkte dit för att lyssna på deras tankar kring frågan om att lasta vapen för transport till andra länder. Till vår förvåning slappnade stämningen efter de första fem minuterna och vi hade ett mycket öppet, sårbart och varmt möte med förbundets ordförande och vice ordförande. De talade om osynligheten av varor i dagens värld och hur fackföreningarna har tvingats in i en defensiv position, som kämpar för att behålla befintliga rättigheter, i motsats till tidigare tider då de kunde kämpa för solidaritet och för förbättring för sig själva och andra. Den första dagen guidades vi av Marie, som var värd för Svenska kyrkans pilgrimsfärder. Vi lärde oss huvudorden för svenska kyrkans pilgrimsfärder: Frihet ; Enkelhet; Tystnad ; Bekymmerslöst sinne; Långsamhet ; Andlighet & delning. Vi avslutade första dagen i Hjällbo kyrka, där vi de senaste två åren anordnat interreligiösa helgretreats. Vi träffade dess präst Lisa Westberg. Kvällen avslutades med en meditation i kyrkan och med att dela dagens intryck. Följande dag var vi på väg till utkanten av Göteborg, vi fick sällskap på stigen av en präst som hette Henrik Frykberg och när vi var på väg uppför en kulle delade han med sig av sin historia vid en liten bäck ute i skogen om hur han och andra tillbaka på åttiotalet hade engagerat sig i icke-våldsprotester mot exporten av kanoner tillverkade i Bofors. Sedan fortsatte vi, ett steg i taget, ett andetag i taget, mot Bofors industrikvarter i Karlskoga. Transformerande möten Gruppen förändrades under promenaden. Ibland gick så många som femton personer med oss, en annan gång sex. Totalt gick fyrtio personer en bit av vägen. När jag planerade mötena och själva promenaden inbillade jag mig att det skulle vara svårt att lyssna på några slags berättelser. Svåra för att de inte skulle vara i enlighet med mina egna åsikter och tankar, svåra för att de kanske slår mig som ett slag i magen, men också givande och transformerande. Jag tänkte att nya frön kunde gro i grupperna som fick höra andras berättelser. Tanken att det kan vara djupt förvandlande att kunna berätta sin egen historia, att bli lyssnad på utan förbehåll, hade inte riktigt fallit mig in under planeringsstadiet. I en annan kyrka träffade vi Nordiska Makedonska missionens högsta officer 1998 och lyssnade på honom berätta hur han lämnat armén och arbetade för att hjälpa svenska soldater som varit i strid (han räknade ut att det fanns cirka 100 000 svenskar som hade varit aktiv i FN), av vilka många lider av PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), men som inte får den vård och hjälp de behöver. Mitt i sin mycket professionella presentation började han plötsligt berätta om hur en gång ett fordon hade kommit från den serbiska sidan av FN-området, en skåpbil utan fönster. Och hur soldaterna omringade fordonet, vapen redo när han rörde sig för att öppna bakdörren. När han öppnade den såg han att skåpbilen var packad med små barn, insvepta i filtar. Barn vars föräldrar hade valt att skicka dem i armarna på okända soldater, eftersom det var ett ännu värre val att ha barnen hos dem. När han berättade detta bröt han ihop, halsen drog ihop sig och tårarna rann. Han sa: -"Ännu i dag när jag ser ett litet barn är den skåpbilen, de barnen och det val som deras föräldrar tvingades göra det enda jag kan tänka på." Han tackade oss för att vi lyssnade och bjöd in oss att försöka påverka politiker och andra relevanta beslutsfattare att ge de försummade krigsveteranerna i Sverige det stöd de behöver för att klara sitt lidande. Några dagar senare möter vi en präst som var en trogen pacifist fram till kriget i Bosnien. Men en dag han hörde talas om Tuzla, Srebrenica och andra massakrer på ett aktualitetsprogram ringde han armén och tog värvning som präst. För närvarande är han en förespråkare för idén att "ibland måste vi skapa förutsättningar för fredsbyggande med vapen och hot om våld." Att lyssna på hans berättelse var djupt oroande för några av deltagarna som hade en stark pacifistisk övertygelse. Av en slump träffade vi en dag, mitt i den västgötska skogen, en vänlig gammal dam som ville visa oss en medeltida vägbana (den medeltida motsvarigheten till en motorväg) i skogen. Vi följde med henne trots att det var lite av en omväg och vi var trötta av sommarvärmen. När vi stod där kom en man gående genom skogen med en röjsåg. Han hade ett barn i släptåg. Det visade sig att han hade gjort fyra tjänsteturer med FN i Bosnien och Afghanistan. Nu arbetade han som flyktingsamordnare hos Essunga kommun. Vi hade ett långt samtal om erfarenheter av krig, den svenska armén, PTSD, rasism, små svenska samhällen och hur krig är närvarande i vår vardag. När vi skulle skiljas sa den gamle soldaten utifrån sina erfarenheter: -”Den svenska armén borde upplösas och pengarna ska användas till något som faktiskt skulle göra någon nytta.” Och både han och den gamla pratade om hur krigsnärvaron i deras lilla by – genom flyktingarna som hade kommit och berättelser som den gamle soldatens – behövde höras. Den gamla damen berättade skrattande om hur rädd hon hade varit innan de afghanska barnen hade kommit, men nu arbetade hårt för att övertyga andra lokalbefolkningen att de var söta och behövde hjälp. "Rasismen frodas bland lokalbefolkningen", sa hon, men tillade, "men hur kan vi fortsätta att säga att de är annorlunda när vi träffar dem och pratar med dem?" Många i vår grupp hade starka åsikter om Bert Karlsson, som är mycket känd i Sverige för att ha startat ett populistiskt högerparti på 1990-talet och nu tjänat mycket pengar på flyktingsituationen, och om vinstdrivande enheter som driver flyktinganläggningar i Sverige. Vi besökte Stora Ekhaga, en av Bert Karlssons stora flyktinganläggningar. Det var nedgånget och såg riktigt deprimerande ut. Vi pratade med några av de som bor där och med den som ansvarar för anläggningen. Även om platsen i många avseenden verkade lämna en del övrigt att önska, slogs vi alla av hur många aktiviteter som anordnades för de boende. En av pilgrimerna som arbetar frivilligt på en välgörenhetsdriven flyktinginrättning i Stockholm, där den bakomliggande filosofin är filantropisk, konstaterade att även om boendet i Stockholm var bättre, fick flyktingarna här en chans att leva och ta hand om sig själva . Här kunde de engagera sig i att odla saker, skaffa färdigheter och de kunde göra sin egen mat och så vidare. I den filantropiskt drivna anläggningen i Stockholm fick de inte använda köket och inga aktiviteter anordnades. Många satt där i total passivitet. Än en gån tänkte jag, kanske är världen inte så svartvit. Syriska flyktingar i Mariestad Ett av de mest gripande mötena under vandringen var i Mariestad. En grupp flyktingar från Syrien kom till kyrkan för att prata med oss. Många medlemmar i den lokala församlingen dök också upp för att delta. Många av oss kände oss lite nervösa inför mötet över om flyktingarna när de berättade sina historier kunde komma att känna sig på något sätt utnyttjade eller behandlade som föremål av prurant intresse. Vi började och två män kom fram och delade med sig av sina berättelser om livet i Syrien under kriget. Stämningen var elektrisk och det kom tårar i ögonen på människor när flyktingarna berättade om de förändringar som kriget hade åstadkommit i deras liv. Hur plötsligt fanns det ungdomar som sålde vapen på gatorna och hur nära och kära dog runt dem. Hur förnuftet långsamt försvann ur vardagen och polariseringen ökade med krigs- och våldslogiken. En av männen berättade om hur han försökte skydda sina barn från den dagliga mardrömmen med döda kroppar på gatan. -"Vad säger du till en fyraåring som frågar dig om mannen med ansiktet i gruset sover?" De berättade också hur upprörande de fann den alltför förenklade nyhetsrapporteringen i väst, där krig vanligtvis framställs som gott mot ont. En kurdisk man vars tonårskusin hade blivit skjuten av PKK för att han vägrade slåss med dem sa: -”Assadregimen bombar, PKK skjuter, ISIS bränner. Deras offer är lika döda." Något som verkligen slog mig var frånvaron av något tal om hämnd. De hade förlorat sina hem och familjer och tvingats lämna fruar och barn i flyktingläger på vägen till Sverige, men sa med en röst: -”De enda vinnarna i krig är de som säljer vapen. Alla andra förlorar. Vi vill bara ha fred." Vår oro för att bli uppfattad som voyeurer visade sig vara ogrundad. De sa till oss i slutet: ”När vi kom till Sverige var det som att komma till paradiset. Vi hade sängar, mat, tak över huvudet och vi behövde inte vara rädda för polisen. Vi var fyllda av önskan att ge något tillbaka till detta fantastiska land. Men det har vi inte fått. Istället får vi sitta och vänta. Och vänta. Vi är inte inlåsta, men här är vi i ett stort hus mitt ute i ingenstans, utan pengar och ingen möjlighet att lämna eftersom vi inte känner någon. Ingen vill lyssna på våra berättelser, vad vi har varit med om. Det är en sorts långsam död. Att du vill höra vad vi har att säga har gett oss liv igen. Om du någon gång planerar en annan pilgrimsfärd, låt oss veta så att vi också kan komma.” Och efter mötet började de ha kontakt med den lokala prästen och hennes församling, träffas på språkcaféer och sånt. Från ett samtal och från att lyssna växte nya frön upp direkt. Ceremonier vid Bofors portar Efter många mil till fots kom vi äntligen fram till Karlskoga. När vi kom ut ur skogen och fick syn på Boforsfabrikerna och Karlskoga över sjön Möckeln behövde många av oss vila. Vi valde dock att gå ner till vattenbrynet och lyssna på Annika Spalde berätta historier om hennes icke-vålds- och nedrustningsaktivism mot Bofors. Det slutade med att vi satt på Bofors campingplats (där arbetare vid vapenfabrikerna slog läger) och snett över sjön – själva platsen för de fabriker vi hade valt som mål. På kvällen träffade vi några lokala människor som bott i Karlskoga stad i tjugofem år, som talade om hur viktiga fabrikerna är för staden och människorna som bor där. Följande dag efter frukost gick vi tysta mot Bofors fabriksdistrikt, längs taggtråden. Sedan samlades vi utanför huvudportarna och utförde samma reningsceremoni som vi gör för vårt eget tempel. Till slut ägnade vi platsen åt fred. Sedan lyssnade vi på ett par psalmer och en läsning ur versen i Bibeln där det står att svärd ska slås till plogbillar. Ceremonin avslutades med en tyst minuts meditation. Polisen dök upp under ceremonin och tittade på. När vi var klara pratade vi med dem och berättade vad vi gjorde där och delade lite information om vår promenad. De tackade oss och sa: "Ja, ni måste förstå att de lätt blir nervösa här vid grindarna." Reflektioner Man kan fråga sig om vi fick det vi letade efter. Men det är inte rätt fråga, eftersom det inte fanns någon specifik agenda, mer än att vittna kring krig och svensk vapenexport. Några av de människor vi träffade (och några som gick med oss!) på vägen tyckte att detta var väldigt provocerande, men nu i efterhand tror jag att denna frånvaro av agenda var det som gjorde att så mycket kunde komma ut ur det. Om vi ​​hade haft någon fast uppfattning om vad som var att vinna, hade det förmodligen lett till mer separation mellan oss och de vi mötte på vägen, och även mellan oss och själva upplevelsen av att gå. Jag är väldigt tacksam för att jag fick den här möjligheten att gå längs dammiga landsvägar under den gassande solen och ta hand om mina blåsor. Tacksam över att få ta min zazen från dynan och ut i möten med människor jag aldrig hade träffat annars. Tacksam för att ha insett hur krig finns i varje litet hörn av detta land som "formellt" har varit "i fred" i över 200 år, genom veteraner och flyktingar från krig, en ekonomi beroende av vapenhandel till krigförande länder... Tacksam för sakerna som kom ut av de mötena: volontärarbete med flyktingar på ön Lesbos, språkcaféer, pilgrimer som skriver böcker om upplevelsen, förnyad energi för icke-våldsåtgärder, pilgrimsfärder med flyktingar i Stockholm och säkert mycket annat som jag inte har hört handla om. Retracing the Path of Bullets -by Pake Daigen Hall During the summer of 2015, forty individuals undertook a pilgrimage from Gothenburg harbor to the industrial district of Bofors in Karlskoga, to bear witness to how war and arms exports are present right here in the midst of the idyllic Swedish summer. It was an interfaith group and people joined and left at different points along the way. So why did we do it? How can walking along open Swedish roads, listening to stories and meditating have importance in connection with this subject? In spring of 2014, I became ensnared in the net of endless discussions around refugees and Swedish arms exports on Facebook. That spring, the rise of the extreme right wing Sweden Democrats party and a new arms deal between Sweden and Saudi Arabia were the reason that these issues were being so hotly debated. The discussions soon became more like polarized monologs and in my opinion led lead nowhere. One thing that struck me was that many of those who were very critical of allowing refugees to come in to Sweden often wrote things like:” They are not real war refugees” and ”Those who really need to flee are not coming here. Those who come are just luxury refugees.” For my part, I was just as convinced that they were truly refugees and that they were fleeing from inhumane conditions and terrible suffering. The discussions became very strongly polarized, with people just talking past one another and separation grew with each exchange. When I looked at what others wrote and at my replies, it struck me that I had very little direct experience of war and of refugees in Sweden. In many ways, I live in an insulated world where I mostly just heard stories that reinforced my worldview. How would it be to actually listen to a Swedish soldier who had been in combat? Or to people that actually work in the Swedish arms trade? To refugees? To people working in the refugee camps… I felt a strong impulse to take the time to dwell on questions around war, the proximity of war and how the Swedish arms export business affects me and the world I live in. My first idea was to walk by myself from the harbor of Gothenburg, which is Sweden’s largest export harbor, to Bofors in Karlskoga, which over the years has become symbolic of Sweden’s arms export industry. During the journey I planned to meet with people who in various ways have experienced war and arms exports, so I could listen to their stories with as open a mind as possible, and see what grew out of that. My inspiration for doing this came for the most part from the experience of participating in the Zen Peacemakers Auschwitz-Birkenau Bearing Witness Retreat in in November 2013. But I was also inspired by the accounts of Zen monk Claude AnShin Thomas of his experiences during Peace Pilgrimages he made all over the world, which I read in his book called At Hell’s Gate: A Soldier’s Journey from War to Peace. My idea was to try and ground this pilgrimage in the Three Tenets which the Zen Peacemakers Order uses in its work of uniting meditation practice and social engagement: not-knowing, bearing witness and taking action that arises from not-knowing and bearing witness. There was soon a group of us planning this walk in September 2014. I really wanted it to be an interfaith walk with different perspectives and soon there were four of us: Rebecka Arman and me (from Gothenburg Zen Center), Annika Spalde (a deacon in the Swedish Church, as well as a peace activist and writer) and Olle Sahlström (from the Allhelgona congregation of the Swedish Church, experienced with pilgrimages and a writer) who together drafted the outline of the walk itself. Unfortunately we did not get Muslims or Jews to join us in the preparation for the walk – or to join during as representatives for any congregation. From Gothenburg to Bofors in Karlskoga in Seventeen days The evening before the walk officially started, the Masthuggs church held (and broadcast) a ”Pilgrims’ mass” for us, and we gave readings from Christian and Buddhist texts relevant to our walk. We had also invited a South African researcher who worked on Swedish Arms Trade as a research field. He told us among other things that Sweden has one of the highest ratios of arms trade per capita in the world. But also in total numbers, this little country that tries to profile itself as a country of peace ranks very high on the global arms trade market.. In the morning we went to the very busy port of Skandia in Gothenburg to meet up with the Port Four Trade Union, which historically has been regarded as one of the most militant unions. Some of its members take care of Swedish arms shipments as they are leaving the country. We all expected there to be a very stiff atmosphere and perhaps a defensive tone when we went there to listen to their thoughts around the question of loading weapons for shipment to other countries. To our surprise, the atmosphere relaxed after the first five minutes and we had a very open, vulnerable and warm meeting with the chair and vice-chair of the union. They spoke about the invisibility of goods in today’s world and how the unions have been forced into a defensive position, fighting to retain existing rights, in contrast to earlier times when they could fight for solidarity and for betterment for themselves and others. On the first day, we were guided by Marie, who hosted pilgrimages for the Swedish Church. We learned the principals of the Swedish Church pilgrimages: Freedom ; Simplicity; Silence ; Carefree mind ; Slowness ; Spirituality & Sharing. We ended the first day at the Hjällbo church, where Gothenburg Zen Center had for the past two years been organizing interfaith weekend retreats. We met its priest Lisa Westberg. The evening ended with a meditation in the church and with sharing the impressions of the day. The following day we were getting to the outskirts of Gothenburg, we were joined on the path by a priest called Henrik Frykberg and as we were making our way up a hill, he shared his story besides a little creek out in the woods about how he and others back in the eighties had engaged in non-violent protests against the export of canons made in Bofors. Then we continued, one step at a time, one breath at a time, towards the Bofors industrial district in Karlskoga. The group changed during the walk. Sometimes as many as fifteen people walked with us, another time six. In total forty people walked some part of the way. When I planned the meetings and the walk itself, I imagined that it would be difficult to listen to some kinds of stories. Difficult because they would not be in accordance with my own opinions and thoughts, difficult because they might hit me like a punch in the stomach, but also rewarding and transformational. I thought that new seeds might sprout in the groups who got to hear the stories of others. The idea that it might be deeply transforming to be able to tell one’s own story, to be listened to without reservation, had not really occurred to me during the planning stage. In another church we met with the highest officer of the Nordic Macedonian Mission in 1998 and listened to him recount how he had left the army and was working to help Swedish soldiers who had been in combat (he calculated that there were about 100,000 Swedes who had seen active duty with the United Nations), many of whom suffer from PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), but who are not getting the care and help they need. In the middle of his very professional presentation, he suddenly started telling us about how once a vehicle had come from the Serbian side of the UN compound, a panel van with no windows. And how the soldiers surrounded the vehicle, weapons ready as he moved to open the back door. When he opened it, he saw that the van was packed with small children, wrapped in blankets. Children whose parents had chosen to send them into the arms of unknown soldiers, because keeping the children with them was an even worse choice. As he told this, he broke down, his throat constricted and tears flowed. He said: ”Even today when I see a small child, that van, those children and the choice their parents were forced to make are the only thing I can think about.” He thanked us for listening and invited us to try and influence politicians and other relevant decision-makers to give the neglected war veterans in Sweden the support they need to cope with their suffering. A few days later we meet a priest who was a staunch pacifist up until the war in Bosnia. But one day he heard about Tuzla, Srebrenica and other massacres on a current affairs program, he called the army and enlisted as a chaplain. Currently he is an advocate of the idea that ”sometimes we need to create the conditions for peace-building with weapons and the threat of violence.” To listen to his story was deeply troubling for some of the participants who had a strong pacifist beliefs. By chance one day, in the middle of the Västgötska woods, we met a friendly old lady who wanted to show us a medieval roadway (the medieval equivalent of a motorway) in the woods. We went with her in spite of the fact that it was a bit of a detour and we were tired out by the summer heat. As we stood there, a man came walking through the forest holding a clearing saw. He had a child in tow. It turned out that he had done four tours of duty with the UN in Bosnia and Afghanistan. Now he was working as a refugee coordinator with the Essunga municipality. We had a long talk about experiences of war, the Swedish army, PTSD, racism, small Swedish communities and how war is present in our everyday lives. As we were about to part, the old soldier said, based on his experiences: ”The Swedish army should be disbanded and the money should be used for something that would actually do some good.” And both he and the old woman talked about how the presence of war in their little village – through the refugees that had arrived and stories like the old soldier’s – needed to be heard. The old lady laughingly told of how afraid she had been before the Afghan children had arrived, but now worked hard to convince other locals that they were sweet and in need of help. “Racism is rampant among the local population”, she said, but added, “but how can we continue to say they are any different when we meet them and talk to them?” Many of our group had strong views about Bert Karlsson, who is very famous in Sweden for starting a populist right wing party in the 1990’s and now making a lot of money out of the refugee situation, and about for-profit entities running refugee facilities in Sweden. We visited Stora Ekhaga, one of Bert Karlsson’s big refugee facilities. It was run-down and looked really depressing. We spoke to some of the people living there and with the person in charge of the facility. Although in many respects the place seemed to leave a lot to be desired, we were all struck by how many activities were organized for the residents. One of the pilgrims who volunteers at a charity-run refugee facility in Stockholm, where the underlying philosophy is philanthropic, noted that, though the accommodation in Stockholm was better, here the refugees were being given a chance to live and to take care of themselves. Here they could get involved in growing things, in acquiring skills and they could make their own food and so forth. In the philanthropically run facility in Stockholm, they were not allowed to use the kitchen and no activities were organized. Many were sitting there in total passivity. Once more, I thought, the world is perhaps not so black-and-white. Syrian refugees in Mariestad One of the most moving meetings during the walk was in Mariestad. A group of refugees from Syria came to the church to talk with us. Many members of the local congregation also turned up to participate. A lot of us felt a bit nervous before the meeting about whether in telling us their stories, the refugees might come to feel in some way exploited or treated as objects of prurient interest. We started and two men came forward and shared their stories about life in Syria during the war. The atmosphere was electric and there were tears in people’s eyes as the refugees spoke of the changes the war had wrought in their lives. How suddenly there were youths selling weapons in the streets and how loved ones were dying around them. How reason slowly disappeared from everyday life and polarization increased with the logic of war and violence. One of the men spoke of how he tried to protect his children from the daily nightmare of dead bodies in the street. What do you say to a four-year-old who asks you if the man with his face in the gravel is sleeping? They also told how upsetting they found the oversimplified news reporting in the west, where war is usually portrayed as good versus evil. A Kurdish man whose teenage cousin had been shot by the PKK for refusing to fight with them said: ”The Assad regime bombs, the PKK shoots, ISIS burns. Their victims are equally dead.” Something that really struck me was the absence of any talk of vengeance. They had lost their homes and families and been forced to leave wives and children in refugee camps on the way to Sweden, but said with one voice: ”The only winners in war are those who sell weapons. Everyone else loses. We just want peace.” Our concern to be perceived as voyeurs turned out to be unfounded. They told us at the end: ”When we came to Sweden it was like arriving in paradise. We had beds, food, roof over our heads and no need to fear the police. We were filled with the desire to give something back to this fantastic country. But we have not been allowed to. Instead, we have to sit and wait. And wait. We are not locked up, but here we are in a big house in the middle of nowhere, with no money and no possibility to leave since we don’t know anyone. No one wants to listen to our stories, what we have been through. It is a kind of slow death. The fact that you want to hear what we have to say has given us life again. If you ever plan another pilgrimage, let us know so we can come too.” And after the meeting they did start to have contact with the local priest and her congregation, meeting at language cafés and that sort of thing. From one conversation and from listening, new seeds sprang up straight away. Ceremonies at the Gates of Bofors After many miles on foot, we finally arrived in Karlskoga. As we emerged from the forest and caught sight of the Bofors factories and of Karlskoga across Lake Möckeln, many of us needed to rest. We chose, however, to go down to the water’s edge and listen to Annika Spalde tell us stories of her non-violent and disarmament activism against Bofors. We ended up sitting in the Bofors camping grounds (where workers at the arms factories camped) and diagonally across the lake – the very location of the factories we had chosen as our destination. In the evening we met with some local people who had lived in the city of Karlskoga for twenty-five years, who spoke of how important the factories are for the city and the people living there. The following day after breakfast, we walked in silence towards the Bofors factory district, along the barbed wire. Then we gathered outside the main gates and performed the same purification ceremony that we do for our own temple. In the end, we dedicated the place to peace. Then we listened to a couple of hymns and a reading from the verse in the Bible where it says that swords shall be beaten into plowshares. The ceremony ended with a minute’s silent meditation. The police showed up during the ceremony and watched. When we were finished we spoke to them and told them what we were doing there and shared some information about our walk. They thanked us and said: “Yes, you must understand that they get nervous easily here at the gates.” Reflections One could ask whether we got what we were looking for. But that is not the right question, since there was no specific agenda, other than to bear witness around war and Swedish weapons exports. Some of the people we met (and some who walked with us!) on the way found this very provoking, but now in hindsight I believe that this absence of agenda was what enabled so much to come out of it. If we had had some fixed idea of what was to be gained, it would probably have led to more separation between us and those we met on the way, and also between us and the experience of walking itself. I am very grateful that I had this opportunity to dawdle along dusty country roads beneath the blazing sun, nursing my blisters. Grateful to be able to take my zazen off the cushion and out into meetings with people I would never have met otherwise. Grateful for realizing how war is present in every little corner of this country that has ‘formally’ been ‘at peace’ for over 200 years, through veterans & refugees from war, an economy dependent on arms trade to waring countries… Grateful for the things that came out of those meetings: volunteer work with refugees on the island of Lesbos, language cafés, pilgrims writing books about the experience, renewed energy for non-violent action, pilgrimages with refugees in Stockholm and probably many other things that I have not heard about. #bearingwitness #vapenexport #flyktingskap #fredsvandrarna #zenpeacemakers #pilgrimsvandring

  • Lämna inga spår

    av Pake Daigen Hall (In English below) Skogsmusen prasslar under löven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen och mediterar en kylig dag. Andetagen är lugna och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt är allting i intensiv förändring. Vinden rör de vissna löven, trädens grenar och krusar skogens alla vattendrag. Fåglarna pratar. Och den döda marken. Full av grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med svampar, krypande spindeldjur, myror, och daggmaskar. Och skogsmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gångar under växttäcket. Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion. Det lever och det dör i ett och samma ögonblick. Det döende lövet är den växande svampen. Jag andas in och andas ut. I zenträning säger vi att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn – att leva utan att lämna några spår. På ett individuellt plan innebär det att inte låta sig dras med av sina egoistiska begär, eller aversioner, och sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis. Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt innanför dörren när man kommer hem. Men det handlar också om att inte låta sitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem. Hur tjänar vi vårt uppehälle? Vilken mat köper vi hem och sätter på bordet till oss och våra barn? Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem? Hur mycket lånar vi av våra barnbarns naturtillgångar? Hur mycket lånar vi utan möjlighet att betala tillbaka? När jag sitter i skogen inser jag att jag är ett med alla levande varelser i naturen. Jag är inte heller separerad från någon generation framåt eller bakåt. De är alla med oss här just nu. Ögonblick för ögonblick. Och det blir väldigt självklart att så gott jag förmår inte lämna några spår efter mig. Leave no trace by Pake Daigen Hall The wood mouse rustles under the leaves, next to the blackened log. Looking out into an opening and sniffing rotting leaves, moist soil and my breath. I am sitting in the forest and meditating on a chilly day. The breaths are calm and deep. A quiet peace rests over the forest. At the same time, everything is undergoing intense change. The wind touches the withered leaves, the branches of the trees and ripples all the watercourses of the forest. The birds are talking. And the dead ground. Full of branches, half-eaten insects, mold and deer droppings. But at the same time so wonderfully alive with mushrooms, crawling arachnids, ants, and earthworms. And the wood mouse who has turned what I perceive as wild and dead nature into his home with long corridors under the plant cover. The line between life and death is only a construct. It lives and it dies in one and the same moment. The dying leaf is the growing fungus. I breathe in and breathe out. In Zen training we say that we should live our lives like the flight of birds in the sky - to live without leaving a trace. On an individual level, it means not getting carried away by your egoistic desires, or aversions, and spreading out to manifest in different ways. It can be as simple as putting your shoes away properly inside the door when you get home. But it is also about not letting one's ego spread over the whole by living in a way that leaves deep traces in our ecosystem. How do we earn our living? What food do we buy at home and put on the table for us and our children? How deep are my traces in our ecosystem? How much do we borrow from our grandchildren's natural resources? How much do we borrow without the possibility of repayment? When I sit in the forest, I realize that I am one with all living creatures in nature. Nor am I separated from any generation forward or backward. They are all with us here right now. Moment by moment. And it becomes very obvious that as best I can, I will try to leave no traces behind. #zazen #leavenotrace #bearingwitness #bearingwitnesstonature #engagedbuddhism #zenpeacemakers #zenbuddhism

  • Tillsammans bevarar vi gammelskogen

    by Pake Daigen Hall (in English below) When I Am Among the Trees by Mary Oliver When I am among the trees, especially the willows and the honey locust, equally the beech, the oaks and the pines, they give off such hints of gladness. I would almost say that they save me, and daily. I am so distant from the hope of myself, in which I have goodness, and discernment, and never hurry through the world but walk slowly, and bow often. Around me the trees stir in their leaves and call out, “Stay awhile.” The light flows from their branches. And they call again, “It’s simple,” they say, “and you too have come into the world to do this, to go easy, to be filled with light, and to shine.” Svalornas sangha har engagerat sig i att bevara gammelskog genom Insamlingsstiftelsen Naturarvet. Det tredje fundamentet i vår praktik - taking action, innebär att agera på det som väcks ur not-knowing och bearing witness. Gammelskogen är hotad idag, då skogsbolagen hugger ner allt mer av våra riktiga skogar, och istället skapar framför allt granplanteringar, eller granåker. Orörd skog, eller skog som fått stå relativt orörd är väldigt viktig för vår biologiska mångfald. All skog som inte huggs ner bidrar också till kolinlagring. Sir David Attenbourough menar att bevarande av biologisk mångfald (och att sluta hugga ner orörd skog) i sig också är vår viktigaste metod för att rädda klimatet. Naturarvet samlar in pengar och köper loss gammelskog i Sverige. Sanghan har samlat in pengar till ett projekt i Halland, Ekås ek-bokskog (fotot ovan är från Naturarvets sida och just den skogen). Du kan läsa mer om Naturarvet och Ekås ek-bokskog här! Tillsammans har vi i sanghan så här långt lyckats samla ihop pengar till 13 skogsrutor i Ekås ek-bokskog. Insamlingen fortsätter och vill du ge till just sanghans skog, så kan du swisha till 0735270292 och märka Gammelskog. Vi köper in ny skog så fort vi fått in pengar till en ny skogsruta (en ruta kostar 1250 kr). Skogen är också en plats för glädje, vila, återhämtning och inspiration. Mary Olivers dikt fångar något om känslan av att vara i trädens sällskap. Låt oss göra vad vi kan för att också framtida generationer ska få umgås med träden och vandra och meditera i riktiga skogar! Together we save the old forests by Pake Daigen Hall When I Am Among the Trees by Mary Oliver When I am among the trees, especially the willows and the honey locust, equally the beech, the oaks and the pines, they give off such hints of gladness. I would almost say that they save me, and daily. I am so distant from the hope of myself, in which I have goodness, and discernment, and never hurry through the world but walk slowly, and bow often. Around me the trees stir in their leaves and call out, “Stay awhile.” The light flows from their branches. And they call again, “It’s simple,” they say, “and you too have come into the world to do this, to go easy, to be filled with light, and to shine.” The Svalornas sangha has become involved in preserving old-growth forest through the Natural Heritage Foundation. The third foundation in our practice - taking action, means acting on what is awakened from not-knowing and bearing witness. The old growth forest is under threat today, as the forest companies cut down more and more of our real forests, and instead create above all spruce plantations, or spruce fields. Pristine forest, or forest that has been left relatively untouched, is very important for our biological diversity. All forest that is not cut down also contributes to carbon storage. Sir David Attenbourough believes that conservation of biological diversity (and stopping the cutting down of virgin forest) in itself is also our most important method of saving the climate. Naturarvet collects money and buys old-growth forests in Sweden. Sanghan has collected money for a project in Halland, Ekås ek-bokskog (Ekås oak-beech forest) (the photo above is from Naturarvet site and that particular forest). You can read more about Naturarvet and Ekås ek-boksskog here! Together, we in the sangha have so far managed to collect money for 13 forest plots in Ekå's oak-beech forest. The collection continues and if you want to give to the sangha's forest in particular, you can Swish 0735270292 and tag Gammelskog. We buy new forest as soon as we receive money for a new forest square (a square costs SEK 1250). The forest is also a place of joy, rest, recovery and inspiration. Mary Oliver's poem captures something about the feeling of being in the company of trees. Let's do what we can so that future generations will also get to hang out with the trees and walk and meditate in real forests! #gammelskog #naturarvet #bevaraskogen #skyddaskogen #biologiskmångfald #engageradbuddhism #ekåsekbokskog #zenpeacemakers #takingaction #svalornassangha #maryoliver

  • Non Violent Communication - en buddhistisk praktik?

    av Rebecka Arman (in English below) Ickevåldskommunikation är en av de praktiker som några av oss inom Svalornas sangha övar. Den metod vi övar förkortas ofta till NVC som står för Non Violent Communication, Jag själv är en ivrig student inom metoden. Vad spelar skicklig kommunikation för roll för en buddhist? Jo, jag vill påstå att en stor del av vårt lidande uppkommer i relationer och kommunikation med andra, genom konflikter, osämja, brist på kontakt, förståelse och rena missförstånd. NVC består av fyra tydliga delar: 1) Kommunicera och lyssna på sina egna och andras observationer av något som hänt. 2) Beskriva känslorna som väcks. 3) Berätta att känslorna orsakas av värderingar, preferenser eller behov som de berörda har. 4) Att formulera specifika och genomförbara önskningar för att tillgodose och möta preferenserna eller behoven, för alla inblandade. Om jag på detta sätt kan bidra till att minska mitt eget och andras lidande bara genom att välja andra ord och ordföljd, eller ställa andra frågor, då ser jag det som en buddhistisk praktik. Den viktigaste grunden i NVC är nämligen att möta sig själv och andra utan att värdera att vi är dåliga eller gör fel. När jag förklarar NVC och säger detta, brukar många, inklusive jag själv, haja till. Det liknar i mina ögon det som buddha ska ha sagt vid tidpunkten för sin upplysning: "Under över alla under, vi är alla hela och perfekta." Det är så radikalt så det gör ont. Hur kan det vara sant, när så många av oss skapar så mycket lidande för andra? Hur kan det inte vara fel och betyda att vi är dåliga? Enligt NVC så finns det en annan icke-dömande förklaring: alla varelser har preferenser, värderingar och behov. Inom buddhismen kallas det nog för begär, okunskap och aversion (sinnesgifterna). Både meditation och NVC syftar till att genomskåda, förstå, och "släppa" dessa sinnesgifter. Inom zen görs det genom att försöka lösgöra sig från jagets betingade kraft och inom NVC handlar det istället om att hitta sätt att lyssna på sinnesgifterna. Med NVC går det att vara kreativ i att skapa harmoni med andras begär/aversioner/okunskap, så att det inte leder till lidande utan tvärtom, till medkänsla och lycka. Jag har märkt att NVC-kommunikation är underbart behaglig och relativt lätt i de sammanhang när jag har lugna och förtroliga samtal, där jag och andra oss tillräckligt trygga för att känna efter och formulera oss öppet och sårbart. Däremot är det ohyggligt svårt att praktisera när det behövs som mest, det vill säga när jag själv eller andra är upprörda och är översköljda av stressreaktioner (fight, flight, freeze, fix, osv). Det är just då som det automatiska mönstren och "Jaget" styr, det vill säga behovet att skydda mig från det jag tror är omvärlden och som jag tror är farligt. De gånger jag ändå lyckas stanna upp och lita på, eller våga testa NVC istället, så har det gjort stor skillnad i att skapa kontakt med andra mer fredliga, medkännande delar av mig själv och andra. Förutom konflikthantering så är NVC ett språk, teknik och förhållningssätt som jag använder för att lyssna på mig själv för att förstå mig själv bättre. Ibland räcker det långt att bara förstå någon eller bli förstådd av mig själv. Svalornas sangha har under flera år ordnat fysiska återkommande träffar som sedan gick över i retreats och online-träffar för att öva NVC. Välkomna! Non Violent Communication - a Buddhist practice? by Rebecka Arman Nonviolent communication is one of the practices that some of us in the Sangha practice. The method we practice is often abbreviated to NVC, which stands for Nonviolent Communication. I myself am a keen student of the method. What role does skillful communication play in a Buddhist? Well, I want to say that a large part of our suffering arises in relationships and communication with others, through conflicts, disagreements, lack of contact, understanding and pure misunderstandings. NVC consists of four clear parts: 1) Communicate and listen to your own and others' observations of something that happened. 2) Describe the feelings evoked. 3) Tell that the feelings are caused by values, preferences or needs that those affected have. 4) To formulate specific and feasible desires to accommodate and meet the preferences or needs, of all involved. If in this way I can contribute to reducing my own and others' suffering just by choosing different words and order of words, or asking different questions, then I see it as a Buddhist practice. The most important foundation in NVC is namely to face oneself and others without valuing that we are bad or make mistakes. When I explain NVC and say this, many, including myself, tend to balk. It seems to me similar to what the Buddha is supposed to have said at the time of his enlightenment: "Wonder of all wonders, we are all whole and perfect." It's so radical it hurts. How can that be true, when so many of us create so much suffering for others? How can it not be wrong and mean we are bad? According to NVC, there is another non-judgmental explanation: all beings have preferences, values ​​and needs. In Buddhism it is probably called desire, ignorance and aversion (the poisons of the mind). Both meditation and NVC aim to see through, understand, and "release" these mind poisons. In Zen it is done by trying to detach oneself from the conditioned power of the self and in NVC it ​​is instead about finding ways to listen to the gifts of the senses. With NVC, it is possible to be creative in creating harmony with other people's desires/aversions/ignorance, so that it does not lead to suffering but, on the contrary, to compassion and happiness. I have found that NVC communication is wonderfully comfortable and relatively easy in those contexts when I have calm and confidential conversations, where I and others feel safe enough to feel and express ourselves openly and vulnerable. On the other hand, it is terribly difficult to practice when it is most needed, i.e. when myself or others are upset and overwhelmed by stress reactions (fight, flight, freeze, fix, etc.). It is precisely then that the automatic patterns and the "I" rule, i.e. the need to protect myself from what I think is the outside world and which I think is dangerous. The times I still manage to stop and trust, or dare to try NVC instead, it has made a big difference in connecting with other more peaceful, compassionate parts of myself and others. In addition to conflict management, NVC is a language, technique and approach that I use to listen to myself to understand myself better. Sometimes just understanding someone or being understood by myself goes a long way. For several years, the Svalornas sangha has arranged regular physical meetings, which then transitioned into retreats and online meetings to practice NVC. Welcome! #nvc #nonviolentcommunication #engageradbuddhism #rätttal #zenpeacemakers #svalornassangha

  • Bearing Witness in Auschwitz-Birkenau

    By Pake Daigen Hall (This text was published in the book "Pearls of Ash & Awe: 20 Years of Bearing Witness in Auschwitz with Bernie Glassman & Zen Peacemakers) The wheels of the train clank slowly along the poorly maintained railway lines. I stand there with my forehead pressed against the window and look out over the Polish landscape, with its stunted pines in sandy soil. Sometimes the motion rocks me gently, other times my head is thrown against the edge of the sleeping platform. My journey is happening in multiple dimensions. I am travelling in space, from Gothenburg to Oswiecim, the place in Poland which is better known as Auschwitz. I am journeying in time from the present to the past, from the past to the present. I am making an inner journey of body and mind. Together with over a hundred persons of different faiths and nationality I will be spending five days in Auschwitz I and Birkenau in a Bearing Witness retreat. In the Nazi death camp of Auschwitz, between 1940 and 1945, around 1.3 million people were murdered in a calculated and systematic way. We are here in the November chill to bear witness to what happened, to how we are part of what happened then and what is happening now. We are here to bear witness for those who died, those who survived, those who committed the murders and those who knew what was happening. To bear witness to our own involvement in what is happening today. To bear witness is to see clearly – both suffering and happiness – without any filter, without separation between ourselves and the world. To experience the world in its rawest rawness. After passing through the gate which has the words Arbeit Macht Frei (work makes you free) wrought into the ironwork above it, we go straight to the first gas chamber in the camp. The one which was preserved because it was used as an ammunitions dump just before the camp was liberated. We enter the small concrete bunker, lifting away the barrier which normally blocks off the gas chamber itself and we fill the room. There are a hundred of us in there today. It is a tight squeeze. The guide tells us that when the first people were gassed here, there were about seven or eight hundred of them. Then the metal door slams with a harsh clang. We look at one another. The pain from the past is very palpable. Then the lights suddenly go out. Someone yells out the pain and sorrow of the generations into the pitch darkness. And so we stand there in proximity to death. Unable to do anything but experience the pain, sorrow and fear which reverberate through time and space. We spend the days that follow in meditation on the selection platform of Auschwitz-Birkenau. We sit where the train stopped and soldiers and guards shoved men, women and children out of the cattle wagons onto the platform where they would be sorted and directed to go left or right. To slave labour or the gas chamber. We sit there though the rain, hail and cold and the occasional ray of sunshine on our faces. There are remembrance ceremonies and we read out the names of people who were murdered here. Sometimes we walk around the vast camp, guided by a Polish woman survivor who spent five months in the camp before being forced onto a death march towards Germany. On one occasion, we walk along Death Road, a long corridor lined with high barbed wire fences which starts at the selection platform and divides two parts of the camp. The road is muddy with the grey clay which sticks to everything at Auschwitz. We visit two large gas chambers. It was here that most of the new arrivals were forced to strip in a nearby grove of pines for want of a changing room. And then they were herded to their deaths. As I stand there I feel the pain and sorrow as a blow to the chest and I know that I have to come back by myself. A little later that day I am sitting on the ground under the pine trees. The air is heavy and the sky grey and I am close to tears. As I sit there on the ground, I start chanting the purification ceremony. Suddenly there is an opening in the leaden cloud cover and the sun warms the grove. I continue chanting and notice that I am not alone. Everywhere around me I see women and children taking off their clothes, their eyes wide with terror and their hands frozen. There are soldiers shouting harsh words and jabbing the hard butts of their rifles into soft flesh. And I am filled with compassion for them – the frozen terror of the children and women, the hate-filled numbed actions of the soldiers. I chant and they disappear into the forest around me. A crow is gazing at me from a branch and I get up and leave too. The next day as I meditate in one of the men’s barracks, I see myself as a thin prisoner. My clothes are thin and do little to keep out the bitter wind, we have just received our ration of bread and watery soup. Hunger gnaws at me and I know I have to have more food. My fifteen-year-old son is with me, weaker than me. He escaped the gas chamber at the initial but now he is at the end of his strength. I see myself take his bread and meet his gaze. His eyes register disbelief that this, the ultimate betrayal, can be happening. I look him in the eye as I slowly eat the bread. I am the starving prisoner. On the selection platform I am meditating as evening draws in and suddenly I become aware that I am wearing a uniform and have a gun in my hands. Some ragged children, newly arrived, are walking in front of me. I lash out at them, using my boots and my rifle by turns. The children in front of me continue on their way and I think about my own family. The wife and children who wait for me at the end of the day’s work. I am also a soldier in the SS. I came here to make a journey in time and space, in body and mind. I see that I am part of what happened. Those who died were me. The soldiers who murdered them were me. Those who knew about it were me. In Auschwitz I come face to face with pain and terror, but also love and caring and the pines which rise above the plain and the gaze of the crow, filled with curiosity. Auschwitz is beyond all words. There is no language, no word for this place and yet I have to say something. Perhaps this invocation from the Gate of Sweet Nectar will serve: Calling Out to Hungry Hearts Calling out to Hungry Hearts Everywhere through endless time You who wander, you who thirst I offer you this Bodhi Mind Calling all you hungry spirits Everywhere through endless time Calling all you hungry hearts All the lost and left behind Gather round and share this meal Your joy and sorrow I make it mine... #bearingwitness #auschwitz #zenpeacemakers #pearlsofashandawe

  • Ordination of a tree - protecting the forest

    -by Pake Daigen Hall We walked through a 60 year old forest of fir, on grounds that once has been pasture for cows. It was a well known forest, but we hadn’t walked in this exact area before. The winter had put a blanket of white snow on the ground, that made the trees stand out with brown and green. We walked this forest of fir because we had gotten the news that this area had been filed for felling of forest. It’s well known that forests have to gain some age to develop a greater biological diversity, and for a forest, 60 years are very young. The traces from the history of pastures were evident in the amount of high juniper bush that had died, once the firs grew high around them. And it looked at a quick glance like there were only a few of the more common kinds of moss where it was possible to see for the snow. We know from before that there grew some blueberries and lingonberries on the ground. But all in all, a forest that hadn’t had time to let life really settle in. All the firs even in size and height. Against the snow they all looked like rickety teenagers. And soon their time on earth may have come to an end. Then all of a sudden a giant fir rose before our eyes. It stood alongside some pine trees and two more well grown and older firs. We measured it’s circumference - 3,30 m. Way bigger than any of the 60 years old ones that dominated the forest. As soon as I sat down under it and leaned my back against the bark of the tree, I knew we had to try to protect it from being felled. This great fir does a Bodhisattva’s work just by standing there, just by being alive. It creates a wider range of biological diversity just by not being the same age as the other firs. More species of moss and lichens have a chance to take this fir up as their partner, or host. Birds finds shelter and food among it’s huge braches. Insects can make it home in dead branches and cracks in the bark. This fir also very effectively stores carbon dioxid and contributes to being a carbon sink for the area. The first 20-30 years of a clear cutting the area releases carbon dioxid into the atmosphere, even if you plant new trees. But an old fir like this one does it’s job wonderfully. And if we let it stay alive and upright, it doesn’t release it back out for a long time. So old firs in general do the work of a Peacemaker, the work of a Bodhisattva, by taking action and using it’s ingredients in life to heal this world. And this old Bodhisattva does it beautifully in this moment, in this particular corner of the world. The Thai Buddhist tradition has some monks that have been giving Buddhist ordination to trees in areas where forest companies are looking to cut everything down. In their Buddhist context it is well known and respected that it brings bad karma to hurt anyone in the Sangha of ordained monks. So an ordained tree can’t be cut down without karmic consequences. This has actually saved a lot of areas from clear cutting. Inspired by this practice we decided to give our old fir Bodhisattva a Peacemaker ordination and make it part of our Sangha. We adorned it in Tibetan Buddhist prayer flags, and did a meditation together. I also recited the Peacemaker Precepts to it. The fir just stood there in silence. A couple of weeks later we came back on a Day of Reflection. We did a sitting meditation together, and chanted The Three Refuges, Prajna Paramita Hrdaya, Kannongyo and the Bodhisattva vows. I gave a short talk about the peacemaker work this old tree does, and asked it to uphold the precepts. It stayed silent and still. After the ordination I reached out to the owner of the forest and asked him not to cut down our Sangha member. We talked for a long time about forests, biological diversity, rare birds and old trees. He promised so spare this old tree, and also asked us to let him know if we found any other nature conservation species or endangered species in his forests. So now this old Peacemaker and fir Bodhisattva stands there and will hopefully continue to do it’s work in the forest for a long, long time to come. #ordinationoftrees #skyddaskogen #biodiversity #bevaraskogen #engageradbuddhism #zenpeacemakers #svalornassangha

  • Falling in love with a tree - Bearing Witness to our old relatives

    -by Pake Daigen Hall We can hear the world’s cry. Our way of life threatens many lifeforms on Earth, the extinction of different species goes faster than ever, we fill up the oceans with plastics and chemicals and fishing fleets are sweeping them empty of life, we are killing of the forests by industrial plantations and cutting them down way to early and not letting the trees grow old, our emissions continue to grow notwithstanding our knowledge, the science and our agreements - fueling the climate change. In the Zen Peacemaker tradition we are asked to practice with the Three Tenets; Not-Knowing, Bearing Witness and Taking Action. The world, we ourselves, our children, our ancestors, the birds in the sky, the fish in the sea, the trees and the mycelium, Mother Earth herself needs our practice. The task may be daunting, and seems impossible. It reminds me of a story from the Jataka Tales, where a fire starts in the forest and all the animals are running away from the fire and the smoke. All except one, all except this little bird, who instead flies to a lake and dips the wings and fills the beak with water. Then the bird flies back and forth between the lake and the fire, shaking its wings and spitting out the water from the beak on the fire. After some time some of the other animals tries to stop the little bird and asks why it continues, since the efforts seem pointless. The bird replies: Because I can. One way to let go into Not-Knowing is to do meditation on the cushion, at the Zendo. Another is to go to places that takes you out of your ordinary way of knowing. As the Zen Peacemakers have done in Auschwitz-Birkenau and other places. Often we choose places of suffering for many reasons, but it can also be done with places of joy and beauty. As the 2nd Tent says, Bearing Witness to the joy and suffering of the world. For many years now, even before I started to practice with the Zen Peacemakers, I have taken people out in nature to do meditation. In my former Zen tradition it was very Zendo orientated, and I wanted to bring the Zen practice out of the monastic setting. Even if we were lay practitioners mostly, it was molded after a monastic practice with all the bells, the striking of the Han, the bows, special robes and so on. To then also bring the formal Zen practice out among the trees and the birds roaming the sky and the grass under our feet to be One with Mother Earth felt like a very direct way to me. Now we do it in our Zen. Circles here in Sweden. The last time we met here at my home in the woods of Southern Sweden, I fell in love. After some formal meditation, Council Circle, cooking and eating together, we went for a meditation walk in the forest. When we had walked for some time in silence, sometimes slowly on a endless floor of damp moss that carried our feet, the little stream making turning water sounds and feeling the loneliness of the spill crow’s cry, we stopped. I asked everyone to really listen to one of their old relatives, the trees. To find a tree and to bear witness to this tree, to listen with their whole body-mind to this tree. And we all did in this part of the forest where old beech trees stood and held the world in their arms. We found a tree and hugged it, listened to it, felt it. For around 15 minutes or so we were Bearing Witness to this tree. We became One with these relatives of ours. The effect on the group was quite noticeable when we shared about the experience afterwards. Some talked about the longing to be out in nature more, some about the stunning silence in the woods, some the deep rest in the trees presence, and some about the cry of the tree for how Mother Earth is doing. We can also hear the world’s joy and suffering by bearing witness to the worlds beauty, like in the forests, like in meditating with the wild. And that too awakens our compassionate hearts. #bearingwitness #notknowing #skyddaskogen #zen #engagedbuddhism #zenpeacemakers #svalornassangha

bottom of page