Minnen från en Jukaiceremoni

av Anders Shōju Hellstrand

(In English below)

- Kommer du att upprätthålla denna praktik?

- Ja.

- Kommer du att upprätthålla denna praktik?

- Ja.

- Kommer du att upprätthålla denna praktik?

- Ja.

Tre gånger fick vi frågan, tre gånger svarade vi. Det var Jukai-ceremoni, den 14 juli i somras. Jag och tre andra i sanghan hade studerat de 16 bodhisattvaföreskrifterna, och tillsammans svarade vi jakande på att följa dem.

Innan ceremonin hade jag, Anna, Jessica och Victor under tre dagar sytt var sin rakusu, det traditionella japanska plagg som bärs runt halsen vid formell praktik. Rakusun består av tyger vi tiggt ihop från olika håll, och den symboliserar Buddhas klädnad.

Att sy en rakusu är ingen lek, believe me, framför allt för en vars vana vid sömnad är obefintlig (läs: mig).. Men, efter tre dagars koncentrerat hukande över tygerna (och ideliga nålstick) blev vi till slut klara. Fyra olika personer, fyra olika rakusus, fyra olika gestaltningar.

Det var så fint göra det tillsammans. Vi delade varandras möda, varandras förvirring och, tro inte annat, varandras glädje. För trots det mödosamma arbetet, så hade vi roligt! Att skratta åt sig själv tillsammans med andra, finns det något bättre?

Och plötsligt var dags för Jukai. Skarpt läge!

För egen del visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Ett och ett halvt års studier hade trots allt byggt upp en förväntan. Att ta emot föreskrifterna - officiellt. Wow!

Vår lärare Pake mailade oss en text strax innan ceremonin, och detta stycke landade i mig:

"… there is an article about Jukai in which Roshi compares it to a marriage ceremony. That is, people can be living together for a long time and at some point for some reason, there’s this feeling of, “We should get married and have a ceremony.” In a way, Jukai is the same thing. We can be practicing for a long time, and at some point there’s this feeling, “I want a ceremony to mark the occasion that I am practicing this Way.” Along with that desire, there’s a responsibility. It’s important for us to have some knowledge, some thoughts about that responsibility and not take it too lightly.”

(Ur Commitment, ett Dharmatal av Sensei Tetsugen Glassman)

Precis så kändes det. “I want a ceremony to mark the occasion that I am practicing this Way.”

Så kom då frågan som inledde den här texten. ”Kommer du att upprätthålla denna praktik?” Och genast dök det upp en annan fråga i mitt sinne, en fråga som gäckat mig under tiden jag studerat:

”Klarar jag det här?”

Har jag kraft nog att ansvara för dessa föreskrifter? Hur kommer jag att reagera ifall jag kommer på mig själv med att bryta dem?

Det enda svar jag kan ge är: Jag ska göra mitt bästa.

Man kan se föreskrifterna som en kompass som guidar oss på vägen. Här börjar vägen. Den är alltid här, och jag går den, varje steg, varje andetag.

Så - kommer jag att upprätthålla denna praktik? Ja, det kommer jag. Jag kommer att göra mitt bästa! Come what may.

Tack Pake för din mjukt handfasta guidning, och tack Anna, Jessica och Victor för att jag fick dela dessa fina dagar och denna vackra ceremoni med er.

Nu fortsätter det.

Gassho

Anders Shōju Hellstrand

Memories from a Jukai ceremony

by Anders Shōju Hellstrand

- Will you maintain this practice?

- Yes.

- Will you maintain this practice?

- Yes.

- Will you maintain this practice?

- Yes.

Three times we were asked, three times we answered. It was the Jukai ceremony, July 14th this summer. I and three others in the Sangha had studied the 16 Bodhisattva Precepts, and together we answered affirmatively to follow them.

Three times we were asked, three times we answered. It was the Jukai ceremony, July 14th this summer. I and three others had studied the Ten Buddhist Precepts, and together we answered affirmatively to follow them.

Before the ceremony, Anna, Jessica and Victor, I had spent three days sewing our own rakusu, the traditional Japanese garment worn around the neck during formal practice. Rakusun consists of fabrics we beg from different places, and it symbolizes the Buddha's clothing.

Sewing a rakusu is no joke, believe me, especially for someone whose sewing habits are non-existent (read: me).. But, after three days of concentrated crouching over the fabrics (and constant needlework) we were finally done. Four different people, four different rakusus, four different designs.

It was so nice to do it together. We shared each other's labor, each other's confusion and, believe it or not, each other's joy. Because despite the laborious work, we had fun! Laughing at yourself together with others, is there anything better?

And suddenly it was time for Jukai. Sharp situation!

For my part, I didn’t know what to expect. After all, a year and a half of studying had built up an expectation. To receive the regulations - officially. Wow!

Our teacher Pake emailed us a text just before the ceremony, and this paragraph landed in my mind:

"… there is an article about Jukai in which Roshi compares it to a marriage ceremony. That is, people can be living together for a long time and at some point for some reason, there’s this feeling of, “We should get married and have a ceremony.” In a way, Jukai is the same thing. We can be practicing for a long time, and at some point there’s this feeling, “I want a ceremony to mark the occasion that I am practicing this Way.” Along with that desire, there’s a responsibility. It’s important for us to have some knowledge, some thoughts about that responsibility and not take it too lightly.”

(From Commitment, a Dharma Talk by Sensei Tetsugen Glassman)

That’s exactly how it felt. “I want a ceremony to mark the occasion that I am practicing this Way.”

Then came the question that began this text. “Will you maintain this practice?” And immediately another question appeared in my mind, a question that had eluded me during my studies:

“Can I do this?”

Do I have the strength to be responsible for these precepts? How will I react if I find myself breaking them?

The only answer I can give is: I will do my best.

You can think of the precepts as a compass that guides us on the path. The path begins here. It is always here, and I walk it, every step, every breath.

So - will I maintain this practice? Yes, I will. I will do my best! Come what may.

Thank you Pake for your gentle guidance, and thank you Anna, Jessica and Victor for letting me share these wonderful days and this beautiful ceremony with you.

Now it continues.

Gassho

Anders Shōju Hellstrand