top of page
  • Skribentens bildPake Daigen Hall

Uppgivenhet

av Pake Daigen Hall (in English below)

Med höstvindarna kom den stora uppgivenheten över mig. Bomberna faller över ukrainska och palestinska hyreshus och kraftverk, galna drömmar om att upprätta fallna imperier med hjälp av kärnvapenhot och fattiga människors liv lever. Politiska förslag som cementerar åtskillnaden mellan vi och dom levereras på löpande band från slott och koja. När tiden håller på att rinna ut slopas miljömål och klimatomställningsintitativ. Uppgivenhetens apati över världens tillstånd och människors dumhet håller mig hårt i sina klor.



I den tysta, vackra skogen står jag. Höstvindarna försöker blåsa liv i min domnande kropp och mitt passiviserade jag. De kylande regndropparna känns som om Moder Jord försöker ge mig en chockterapi för att ta mig ur denna djupt förlamande uppgivenhet. Sorgen är som ett rivjärn mot hjärtat och det som behöver göras är bara för mycket. Fötterna är som bly mot den regnvåta marken, kroppen som bortdomnad och en vag overklighetskänsla sveper genom mig, samtidigt som korpen ger skall i den gråa skyn och drar mig tillbaka till just det här ögonblicket.


Samma höstvindar, samma regnvåta skog, samma omvärld, samma krig och bomber, samma uppdelande och splittrande politik, samma svek mot Moder Jord, samma mänskliga dumhet. Och så väldigt annorlunda. Fortfarande hörs världens gråt, fortfarande är sorgen monumental, fortfarande är lidandet närvarande, men allting så oändligt levande. Vind, vind, vagga mig vind. Regn, regn, regna mig ro.



När jag släpper taget om vad som är möjligt och omöjligt och istället öppnar upp för världen som den faktiskt är i just detta ögonblick, väckt till liv av korpens Kraa-Kraa-Kraa

Just då är det möjligt att resa mig upp ur uppgivenhetens förlamning och passivisering, att vända mig mot bodhisattva-löftena som en krycka, som hjälper mig att finna balans och riktning i livet. Bodhisattvan är någon som åtagit sig att stanna kvar i den här världen av födelse och död, av lidande, och hjälpa levande varelser till befrielse från lidande. En sådan bodhisattva är Jizo. Jizo var en flicka vars mamma hade återfötts i en helvetesvärld, och Jizo gav ett löfte att inte sluta hjälpa förrän alla helvetesvärldar var tomma på levande varelser, så hennes mamma skulle återfödas i en himmelsk värld. För mig är denna intention, detta löfte, en kur mot uppgivenheten, som föds ur upplevelsen att hindren är omöjliga att ta sig över, att uppgiften är för stor.

”Inte förrän alla helveten är tomma

Lovar jag att inte bli en buddha

Först när alla levande varelser är befriade

Kommer jag att uppnå buddhaskap”

- Bodhisattvan Jizos löfte


När jag återvänder med min uppmärksamhet till just det här ögonblicket och lutar mig in i en sådan intention, så spelar det inte längre någon roll hur det går på lång sikt. Istället så öppnar sig en värld av möjligheter att undvika att göra det onda, att göra det goda och arbeta för att befria alla levande varelser, inklusive vår jord vi bebor, just för att jag kan göra något i just det här ögonblicket med vad livet gett mig här och nu. Detta att göra något för att jag kan efter bästa förmåga rycker mig ur uppgivenhet och passivitet och skänker glädje och energi. Hur världen än ser ut.


Jag gör vad jag kan för att jag kan, och världen är också vidsträckt och förunderlig.


Resignation

by Pake Daigen Hall


With the autumn winds, the great dejection came over me. Bombs fall on Ukrainian and Palestinian apartment buildings and power plants, crazy dreams of rebuilding fallen empires using nuclear threats, and poor people's lives live on. Political proposals that cement the distinction between us and them are delivered on an assembly line from castle and hut. When time is running out, environmental goals and climate change initiatives are scrapped. The apathy of resignation to the state of the world and the stupidity of people has me firmly in its grip.


In the quiet, beautiful forest I stand. The autumn winds try to breathe life into my numb body and my passivated self. The cooling raindrops feel like Mother Earth is trying to shock me out of this deeply crippling despair. Grief is like a grater to the heart and what needs to be done is just too much. The feet are like lead against the rain-soaked ground, the body numb and a vague sense of unreality sweeps through me, while the raven caws in the gray sky and pulls me back to this very moment.


The same autumn winds, the same rain-soaked forest, the same outside world, the same war and bombs, the same divisive and divisive politics, the same betrayal of Mother Earth, the same human stupidity. And so very different. Still the cry of the world is heard, still the grief is monumental, still the suffering is present, but everything so infinitely alive. Wind, wind, rock me wind. Rain, rain, rain calm me down.


When I let go of what is possible and impossible and instead open up to the world as it actually is in this very moment, brought to life by the Kraa-Kraa-Kraa of the raven. Just then, it is possible to rise from the paralysis and passivation of resignation, to turn to the bodhisattva vows as a crutch, helping me find balance and direction in life. The Bodhisattva is someone who is committed to remaining in this world of birth and death, of suffering, and helping sentient beings to liberation from suffering. One such bodhisattva is Jizo. Jizo was a girl whose mother had been reborn in a hell world, and Jizo made a promise not to stop helping until all the hell worlds were empty of living beings, so her mother would be reborn in a heaven world. For me, this intention, this promise, is a cure for the despair that is born from the experience that the obstacles are impossible to overcome, that the task is too great.

“Not until all hells are empty I promise not to become a buddha Only when all living beings are liberated Will I attain Buddhahood” - Bodhisattva Jizo's Vow


When I return my attention to this very moment and lean into such an intention, it no longer matters how it goes in the long run. Instead, a world of possibilities opens up to avoid doing evil, to do good and work to liberate all living beings, including our earth we inhabit, precisely because I can do something in this very moment with what life has given me here and now. This doing something because I can to the best of my ability pulls me out of resignation and passivity and gives me joy and energy. Whatever the world looks like. I do what I can because I can, and the world is also vast and wondrous.

Комментарии


bottom of page