top of page
  • Skribentens bildPake Daigen Hall

Karpen och vattenfallet

av Pake Daigen Hall

Jag har hört att det en gång fanns en karp med svarta och orange fjäll som simmade runt, runt, runt i en stillsam flodkrök. En dimmig höstmorgon så hände något. Den lilla svarta karpen visste att det här var inte allt. Det finns något annat för en karp – även om kröken var hemtam, även om det gick lätt att simma runt och söka mat i de svaga strömmarna och flodens fällor här var välkända. Så när de gulröda lönnlöven singlade ner genom den kyliga höstluften, la sig på vattenytan och kom mot karpen började den att så sakteliga använda varje del av sin fiskkropp för att simma uppströms, mötandes löven…mot strömmen.



Det gick så lätt, det var ju befriande att lämna det gamla bakom sig, simma runt nya stenar, genom andra forsar, märka att den behärskade även dessa nya vatten. Och den svarta karpen strävade sakta framåt, framåt. Ibland simmade den runt en krök och märkte att strömmen tilltog, att den fick kämpa för allt vad den var värd, ibland simmade den med jämna, lugna rörelser. Men hela tiden ökade motståndet från vattnet, fortare och fortare mötte karpen löven, de höstdöda röda och grenar och överblivet liv. Och vissa stunder funderade fisken på om det finns någon mening med allt detta? Musklerna ömmade och floden verkade inte ha något slut. Genom natten, genom dagen – vad kunde karpen göra annat än att simma rakt på?


Efter att ha simmat och kämpat kom den svarta karpen fram till en vägg av silver. Ett jättelikt vattenfall fanns i dess väg. Vattenmassorna dånade ner och karpen tänkte för några ögonblick att här tar det slut.

-Jag har inte kraften för att hoppa så här högt. Ingen karp kan ha tagit sig uppför denna vägg av vatten. Det är åtminstone inte meningen att jag ska göra det. Det finns de som är bättre lämpade. Som har starkare fenor, glansigare fjäll, mer simvana eller vad vet jag…


Men hur det nu var så beslutade karpen sig mitt i dessa skummande, dånande vattenmassor att ge det ett försök. Vart skulle den annars ta vägen? Så den hoppade. Och föll. Hoppade. Och föll. Hoppade. Och föll. Tvivlet ansatte återigen karpen och den simmade runt, runt ett bra tag innan den gjorde ett nytt försök. Igen. Och igen. Och igen.

När den så glömde tid och rum. Mål och mening. Tanke och kropp och endast hoppade, simmade, hoppade… då plötsligt! Mitt i ett enastående hopp förvandlades den lilla svarta karpen till en himmelsblå drake som dök ut ur vattenmassorna och försvann upp mot vattenfallets krön. För så är det ju… alla karpar har draknatur och när de väl erfar den så finns det inga vattenfall som är hinder i dess väg.


Vi har alla draknatur, vi har alla buddhanatur, utanför oss inga buddhor. Men om vi bara söker bekvämlighet och inte ger oss ut i de dånande vattnet så kommer vi aldrig att hitta draken inom oss. Jag kommer ihåg när jag var 14 år gammal och drömde om att sitta vid elden och plocka på gitarren och alla tjejerna skulle se mig. Så jag började spela på en akustisk gitarr och en äldre vän tog sig an mitt fall. Det var några Cornelis låtar, ”Till Jack” försökte jag med vill jag minnas. Men det lät inget bra och fingrarna gjorde ont och… Och jag blev aldrig någon Jimi Hendrix. Eftersom jag inte kunde tänka mig att kasta mig in i det där malande monotona övandet med skrapiga fingrar och trasiga trumhinnor. För det var inte bekvämt. Så vad hände? Jag sökte bekvämlighet, och fick bara en bitande känsla av att det skulle kunna ha varit något annat.


När jag hör klimatforskare stå och prata om hur Larsen-shelfen i Antarktis kalvar och försvinner ut i havet…på bara några år är den nästan försvunnen. Ja – då undrar jag hur långt vi är beredda att blunda för att få lov att stanna kvar i vår bekvämlighet. I vår rädsla för att gå mot strömmen. Precis som karpen så vet vi att det finns något annat än den här hemtama världen med koldioxidutsläpp och shoppinghysteri, men att gå mot strömmen, mot egots invanda mönster är svårt. Och ändå är det som för karpen, för eller senare så ska vi ge oss ut och simma uppströms. Och när det gäller just växthuseffekten så är kostnaden stor för att låta oss ledas av bekvämligheten och dra ut på det. Floden finns här nu.



Det är bara att kasta sig ut och simma, simma, simma. Vi måste uppströms.

Ibland tror jag att vi har blivit mer rädda för det som tar emot, att kämpa oss igenom, att härda ut. Vi tror idag att mer lycka ligger i att låta oss bli serverade vad det än må vara. Att själva ta oss genom livet, genom de hinder som kommer i vår väg blir, per automatik ett nederlag. Det ska vara lätt. Det ska vara bekvämt. Samtidigt kan det vara en viktigt brytpunkt. Detta att vi lever i ett samhälle som ger oss oändligt större möjligheter att undkomma en hel del av de hinder i livet som har med att söka livets nödtorft att göra. Detta att vi lever i ett liv som matar oss med bilder av ett liv i bekvämlighet byggt på högre materiell standard. Och att vi trots allt detta fortfarande lider i buddhistisk mening. Även om vi har allt det där så finns det en saknad i oss, ett dovt missnöje som inte går att stilla genom att följa de mönster samhället och egot hittills ställt upp för oss. Vi måste gå utanför dom. Om vi svälter är det svårt att se bortom, om vi slåss för våra liv är det svårt att se bortom, om vi lever under ett svårt förtryck är det svårt att se bortom.


Men vi har chansen, här och nu. Chansen att söka upplysning i buddhistisk mening. Chansen att värna om vår enda jord. Vi har chansen här och nu att göra vad vi kan därför att vi kan.

Comments


bottom of page