av Pake Daigen Hall (in English below)
När jag vaknar upp denna morgon, så ler jag
24 helt nya timmar ligger framför mig
Jag lovar att leva fullt ut i varje ögonblick
Och se alla varelser med medkänslans ögon
-Thich Nhat Hanh
Varje morgon jag vaknar så påminner jag mig om denna gatha, denna buddhistiska vers, för att koppla an till en attityd av tacksamhet och närvaro. Att verkligen vara helt och fullt närvarande i det som som händer i kropp och sinne, i rummet, i relationerna i mitt liv och i världen. Och just nu I den här varma sängen, kroppens sömniga tyngd, suddigheten i ögonen, drömmarnas kvardröjande slöja över långsamma tankar som händer i sinnet. När närvaron så är ankrad i det alldeles naket omedelbara och inget klängs i eller görs motstånd mot, utan världen i just det här eviga ögonblicket tillåts att endast hända, så fylls jag av en djup tacksamhet.
Tacksamhet över att detta vi kallar världen faktiskt händer just nu, just här. Tacksamhet över att upplevelsen av detta händande upplevs. Tacksamhet över att jag nu händer i en kropp som är i ständig förändring och som är stel där nere i ländryggen, som känner nattens smak i munnen och den lite svidande känslan i ögon som vänjer sig vid morgonljuset. Tacksamhet över att jag kan uppleva kroppen genom den här bräckliga och förgängliga kroppen. Åtminstone just nu. Åtminstone så här. Åtminstone. Och vad finns egentligen bortom här och nu?
Min erfarenhet är att min förmåga att känna tacksamhet, att enkelt finna glädje i en värld som också är fylld av lidande, smärta och förlust, ökar ju mer närvarande jag är. Den förmågan ökar när jag regelbundet övar mig i och odlar denna förmåga till närvaro. Denna praktik av att bära vittnesmål om världens glädje och lidande. Det är mer än ett sätt att betrakta världen, det blir en praktik eftersom detta bevittnade görs på ett speciellt sätt. Genom meditationen så tränar jag mig att öppna min uppmärksamhet mot det som är här, men med kärleksfullhet, medkänslan, acceptans, tålamod, nyfikenhet, icke-dömande — utan att klänga i något, utan att stöta bort något.
Med en icke-värderande, nyfiken uppmärksamhet så kan jag kringgå hur vi människor är evolutionärt programmerade, nämligen att fokusera på det hotfulla och obehagliga. I forskningen kring hur hjärnan fungerar så kallas detta negativity bias. Vi människor har en tendens till att lättare lägga märke till det som kan vara farligt, sådant vi bör undvika. Det har varit hjälpsamt för att vi som art ska överleva, men kanske inte för att göra oss lyckligare? I mitt vardagliga liv så är det ganska få saker som är direkt livsfarliga, men ändå reagerar hjärnan och kroppens stressystem på samma sätt, med mycket fokus på det som skulle kunna vara farligt. Kanske är detta en anledning till att vi så lätt fokuserar på det vi inte har, istället för att se vad vi faktiskt har i just det här ögonblicket?
I mitt liv har det funnits människor som lärt mig det olyckliga i att alltid se det jag inte har och glädjen i att se det jag faktiskt har.
En person har en tendens att vid alla möten lyfta det som är fel just nu, det hon inte kan göra, det hon inte har. Barnen som hon inte träffat på si och så länge, vädret som alltid är för kallt, för varmt, för torrt eller för blött, att någon inte hört av sig, eller att maten saknade någon krydda.
En helt annan person är min mamma.Hon som alltid ser skönheten i vädrets växlingar, hon som är så glad för att hon träffade någon eller att den där vännen hörde av sig, hon som är så lycklig för att hon åtminstone bor på världens finaste plats. I min barndom och hela vägen upp i vuxen ålder så sa hon varje gång vi körde en vägsträcka som gick från mitt barndomshem:
-Oh, så grant här e! Tänk så lyckliga vi är som får bo på den här fina platsen!
Jag är djupt tacksam över arvet från min mor. Och att jag har hittat verktyg att fortsätta att odla den attityden till livet. Benediktiermunken David Steindl-Rast brukar säga:
”Det är inte lycka som leder till tacksamhet, det är tacksamhet som leder till lycka.”
Gratitude
When I wake up this morning, I smile
24 brand new hours lie ahead of me
I promise to live fully in every moment
And see all beings with the eyes of compassion
-Thich Nhat Hanh
Every morning I wake up I remind myself of this gatha, this Buddhist verse, to connect to an attitude of gratitude and presence. To really be completely and fully present in what is happening in body and mind, in the room, in the relationships in my life and in the world. And right now In this warm bed, the sleepy heaviness of the body, the blurriness of the eyes, the lingering veil of dreams over slow thoughts happening in the mind. When the presence is so anchored in the very naked immediacy and nothing is clung to or resisted, but the world in this very eternal moment is allowed to just happen, I am filled with deep gratitude.
Gratitude that this thing we call the world is actually happening right now, right here. Gratitude that the experience of this happening is experienced. Gratitude that I now happen in a body that is in constant change and that is stiff down there in the lower back, that feels the taste of the night in the mouth and the slightly stinging sensation in the eyes that are getting used to the morning light. Gratitude that I can experience the body through this fragile and perishable body. At least right now. At least this way. At least. And what really lies beyond the here and now?
My experience is that my ability to feel gratitude, to easily find joy in a world that is also filled with suffering, pain and loss, increases the more present I am. That ability increases when I regularly practice and cultivate this ability for presence. This practice of bearing witness to the world's joy and suffering. It is more than a way of looking at the world, it becomes a practice because this witnessing is done in a special way. Through meditation, I train myself to open my attention to what is here, but with loving-kindness, compassion, acceptance, patience, curiosity, non-judgment — without clinging to anything, without pushing anything away.
With non-evaluative, curious attention, I can bypass how we humans are evolutionarily programmed, namely to focus on the threatening and unpleasant. In research into how the brain works, this is called negativity bias. We humans have a tendency to more easily notice things that can be dangerous, things we should avoid. It has been helpful for us as a species to survive, but perhaps not for making us happier? In my everyday life, there are quite a few things that are directly life-threatening, but still the brain and the body's stress system react in the same way, with a lot of focus on what could be dangerous. Maybe this is one reason why we so easily focus on what we don't have, instead of seeing what we actually have in this very moment?
In my life there have been people who taught me the unhappiness of always seeing what I don't have and the joy of seeing what I actually have.
A person has a tendency to highlight at all meetings what is wrong at the moment, what she cannot do, what she does not have. The children she hasn't met for so long, the weather that's always too cold, too hot, too dry or too wet, that someone hasn't heard from them, or that the food lacks any seasoning.
A completely different person is my mother. She who always sees the beauty in the changes in the weather, she who is so happy because she met someone or that friend contacted her, she who is so happy because at least she lives in the most beautiful place in the world . In my childhood and all the way into adulthood, she said every time we drove a stretch of road that went from my childhood home:
-Oh, so beautiful it is here! Think how lucky we are to live in this beautiful place!
I am deeply grateful for the legacy from my mother. And that I have found tools to continue cultivating that attitude to life. Benedictine monk David Steindl-Rast used to say:
"It is not happiness that leads to gratitude, it is gratitude that leads to happiness."
Comments