Sanghans äng på Valinge Retreatgård

av Pake Daigen Hall

I engagerad buddhism så för vi vår praktik till platser där vi hör världens gråt och gör vad vi kan med vad vi har. För mig är, och har länge varit, naturen en plats där jag både erfar världens stillhet och glädje och världens lidande. Jag har hört och läst om artdöden, vår minskade biologiska mångfald, vår förlust av vildmark och riktiga skogar sedan 1980-talet, men kanske inte verkligen erfarit det förrän de senaste 15 åren. Det började nog med att jag märkte att vägkanterna hemma i Skåne hade mycket färre arter av blommor när jag kom hem och hälsade på, jämfört med när jag var barn. När jag sedan skaffade bil så blev jag förvånad efter en tids körning av att det aldrig var många insekter som dog mot vindrutan. När jag i det tidiga 1990-talet hade min första bil, så behövde jag ofta tvätta bilrutan samtidigt som jag tankade under sommarmånaderna. Nu behövdes det inte längre.

I engagerad buddhism så är en del av praktiken också att agera utifrån vår insikt och vad vi har tillgängligt här och nu. Därför blev det naturligt att börja göra något för blommor och insekter, och den naturart som är en av de mest hotade i Sverige och som har en stor biologisk mångfald är just ängsmarken.

Anders bearbetar den invasiva arten blomsterlupin 2024

På Valinge Retreatgård där vi har många av våra sesshiner, så fanns det en bit mark översållad av de invasiva arterna blomsterlupin och kanadensiskt gullris, samt frodigt gräs. Där fanns också goda tecken som käringtand och mager grusjord på nedre delen. Så våren 2024 började vi försiktigt restaurera denna lilla bit till en äng igen. Första året blev det framför allt lupinbekämpning och sedan lieslåtter av nedre delen. Nu var vi åtminstone igång med att skapa en äng bredvid zendon! Precis som i zenpraktiken så är restaurerandet av en äng en praktik som kräver tålamod. Det tar tid och förändringarna visar sig oftast inte så dramatiskt i början. Och precis som på sesshin så finns det många möjligheter att möta sin aversion, sin trötthet, kroppslig smärta, sina förväntningar osv och bara släppa taget och göra vad som görs i nuet.

Förra året så fick vi äntligen lunta, dvs elda upp förna (biomassa från året innan), för att dels magra ut marken och dels för att underlätta för lieslåttern.

Niklas och Tobias håller koll på elden när vi luntar 2025

Det gjorde att (den blivande) ängen fick ett nytt utseende och också blev mer lättarbetad. Så lite senare på våren kom vi tillbaka och gjorde en rejäl insats för att bekämpa blomsterlupin. En anledning till att man vill få bort just blomsterlupin är att den lätt tar över och skuggar bort andra blommor som insekter i det här ekosystemet är beroende av. Den fixerar också kväve från luften i marken och gör marken mer näringsrik, vilket inte är bra för en äng ur ett biologiskt mångfalds perspektiv.

Jens kämpar på i lupinhavet. Efter denna dag var hela den övre delen och halva nedre delen av ängen fri från lupiner.

Lupiner behöver dras upp med rötterna, så det blev mycket grävande. Och mycket grävande återstår. Det hjälper också att dra av dom ovan jord innan de sätter frö, men ofta hinner de gå i frö även om man gör det två gånger på en säsong, så det blir mycket arbete.

Årets ängssäsong har ju precis dragit igång, men vi hade en Day of Reflection i april där vi luntade ängen igen. "Meditation i rök" verkar vara en ny meditationsform i den här traditionen!

Nikas i röken.

Det vi behöver göra framöver i år är att fortsätta gräva upp lupiner och kanadensiskt gullris under våren/tidig sommar. När vi sedan är i högsommar/sensommar så ska ängen slås och gräset/höet tas bort. Och kanske ska vi också så in lokala ängsfröer från exempelvis Pratensis, så så att det blir lite fler typiska ängsarter lite snabbare på ängen. Och sedan fortsätter arbetet/praktiken år efter år, säsong efter säsong, andetag efter andetag.

Eller som en zenmästare sa: Just sweep the garden, any size.