Handens tusen fingrar

av Victor Svedberg

Den finns en känsla i luften, en lågfrekvent vibration - Något håller på att hända. De instutioner människor länge har tagit för givet kollapsar inför våra ögon. Unga generationer, tvångsmatade med nyliberal individualism, söker sig till nya gemenskaper och andligt utforskande (med varierande utfall). Den gamla världen dog och ersattes av det moderna. Men nu när det moderna faller isär, vad händer då? I denna tid balanserandes på tröskeln är det många som är osams. I en epok kännetecknad av konflikt, är fred en radikal handling. Att sluta fred är det enda sättet att gå igenom dörren tillsammans.

Genom livet behöver man sluta fred med en rad olika saker i takt med att man blir äldre. Kanske sitt ursprung och sin familj. Handlingar man ångrar. Oförätter i det förflutna. Det faktum att livet inte är oändligt. I takt med att människan som art blir äldre, måste vi kollektivt sluta fred med liknande insikter.

I mitt personliga liv har jag lyckats sluta fred med diverse saker som på olika sätt plågat mig som ung. Vissa saker gick ganska lätt, vissa saker tog mycket tid och ansträngning, och många saker är ännu inte klara på långa vägar. Efter många år har jag slutit fred med Gud. Det vill säga, Kristendomen. Religionen som alltid varit närvarande i min uppväxt. Men vägen dit var snårig.

Som liten gick jag i kyrkans barntimme. För dom som inte vet så är det en sorts öppen förskola arrangerad av Svenska kyrkan som hade sin storhetstid på 70-, 80- och 90-talet. Jag minns bara fragment. Dammpartiklar i ljuset från församlingshemmets stora fönster. Sång. Ringdans. Ett gammalt piano. Något som jag glömt dock, men som min mamma nyligen påminde mig om, var att jag som liten ville bli präst när jag blev stor.

Jag tror att jag förtår när den drömmen dog, nämligen några år efter jag lämnat kyrkans barntimme och gick i lågstadiet. En klasskamrat sa till mig att jag var dum i huvudet som trodde på Gud. För Gud finns inte. Jag vet inte varför, men jag godtog det direkt. Och det förkrossade mig. Trots att jag inte riktigt visste vad Gud var, eller vad avsaknaden av Gud skulle innebära. Verkligenheten avförtrollades där och då. Och därefter handlade mycket av mitt unga liv om att försöka på nytt förtrolla verkligheten på något sätt.

Naturligtvis vägrade jag konfirmation. Det gick emot mina principer som rebellisk tonåring. Nej, jag hade viktigare saker för mig. Popmusik och tjuvrökande tillexempel. Tv-spel, fantasy-böcker, kläder. Den alternativa livsstilen. Där rerespenterade kristendomen en av de stora fienderna, tillsammans med kapitalismen och rasismen. Men jag minns ett ögonblick av kluvenhet, när jag som av en händelse träffade prästen från min hemort. Han hade hört att jag spelade rollspelet Drakar & Demoner. Han älskade Sagan om Ringen och var väldigt uppmuntande över detta nördintresse. Jag tänkte säkert att han var smärtsamt ocool på alla andra plan, men något i mig rördes av den värme och entusiasm han mötte mig med. Något som saknades i resten av vuxenvärlden. För de flesta andra vuxna representerade sådana som jag bara problem. Ett problem som måste lösas genom att jag klippte mig, skaffade mig ett jobb och rättade mig i ledet.

Men jag klippte mig aldrig. Och skaffade mig aldrig ett jobb (åtminstone inte på det sättet). Istället reste jag bara djupare in i mina intressen och inre världar. Men, som alla vet, så är det lätt att gå vilse om man spenderar merparten av sin tid i den inre världen. Ångestproblematik och depression blev en följeslagare genom ungdomen och vidare in i ung vuxen ålder. Någonstans när allt var som mörkast började ett frö gro, en längtan att lämna mig själv, att hitta en väg ut ur den inre labyrinten. En längtan till varandets stillhet. Något som jag känt så starkt som barn. Några år senare hittade jag den zenbuddhistiska praktiken. I varje fiber av mitt varande kändes det som en hemkomst. Där och då slöt jag fred med väldigt mycket. Men inte med Gud.

Under en period av andligt sökande hade jag en stark känsla av att alla religioner - egentligen - handlar om samma sak, djupt där inne. Se bara på alla mystika och kontemplativa traditioner. Är de inte väldigt lika? Men när jag började fördjupa mig i den buddhistiska praktiken genom studier och läsande, avtog sakta den känslan. Jag började inse att buddhismen, och i synnerhet zen, är fundamentalt annorlunda exempelvis kristrendomen. De är ju nästan varandras motsatser! Jag kände mig lite naiv och pinsamt "nyandlig" och "new age" som hade trott något annat. Jag började irritera mig på kristallbutiker, änglar och såkallad "mindfulness" som egentligen bara är en sorts omförpackad hyperindividualism.

Jag sökte svar i de gamla mästarna, i traditionen och den obrutna läran som leder tillbaka till Buddha själv. Det kollektiva, sangha, den buddhistiska församlingen. I all min välmening hände dock något bakom kulisserna. Jag började identifiera mig själv som "buddhist" i kontrast till de där andra, de som inte fattade. Ett klassiskt nybörjarmisstag. Kanske till och med ett nödvändigt steg att gå på vägen. De gamla mästarna hade bara skrattat och skakat på huvudet. Men zen är en intressant väg att vandra. För ju längre tiden gick och ju mer praktiken fortsatte, så släppte denna föreställning om uppdelning. För visst stämmer det, som mästare Dōgen skrev;

Innan man studerar zen är berg berg och vatten är vatten; efter en första glimt av zen är berg inte längre berg och vatten är inte längre vatten; efter att ha förstått mer om zen är berg återigen berg och vatten återigen vatten.

Eller som Linji Yixuan sade till sina lärjungar: ”Om ni möter Buddha på vägen, döda honom.”

Att döda Buddha innebär att döda våra fixerade uppfattningar, tron ​​att vi förstår allt. I vår andliga praktik kan det finnas tillfällen då vi börjar konceptualisera det icke-konceptuella. Vi börjar ”veta” snarare än att förbli öppna. När vi klamrar oss fast vid det vi har lärt oss blir det lätt att vi tror oss förstå allt, och i rädsla för att förlora det börjar vi krampaktigt greppa tag i det ännu hårdare. Detta för med sig problem.

En inspirerande sak med den zenbuddhistiska gemenskapen är att man inte sällan stöter på människor med alla möjliga sorters andlig och filosofisk bakgrund - råbalkade ateister, muslimer, kristna och new age-flummare. I vår praktik och på meditationskudden spelar det naturligvis ingen roll vilken bakgrund man har. Många bra böcker om zen har skrivits av människor som kommer från en annan andlig tradition. En av dessa författare är trappistmunken och fredsaktivisten Thomas Merton.

Merton var en stor förespråkare av interreligös dialog, han umgicks med Thich Nhat Hanh och var god vän med Dalai Lama. Han studerade både zen, taosim och sufism. Han var djupt kristen, men såg inte det som ett hinder att se sanningen uppebara sig i andra traditioner. Han hade jeansjacka över munkkåpan. Han drack öl. Han tog en cigg ibland. Det är lätt att gilla Thomas Merton.

Jag har läst Merton förr. Speciellt under den tid av sökande då jag tänkte att "alla religioner är samma" - Men det är först nu, efter några år av praktik, som jag förstår hans storhet. Inte bara tack vare att jag praktiserat zen. Utan för att jag nu på rikigt vågar närma mig det han skriver om sin egen andliga tradition - det han säger om Gud. I sin bok Vägen till kontemplation skriver Merton:

Till sist får människan som kontemplerar uppleva ångesten av att inte längre veta vad Gud är. Hon kanske då barmhärtigt nog inser att detta faktiskt är en verklig nåd, för »Gud är inte ett något«, inte ett »ting.«Detta är just ett av de viktigaste kännetecknen på en kontemplativ upplevelse. Det verkar som om det inte finns något »det« som kan kallas Gud. Det finns »inget alls« som Gud, för Gud är varken ett »något« eller ett »ting« utan en »Vem«.Han är det »du« inför vilken vårt innersta »jag« väcks till medvetande. Han är den »Jag Är« inför vilken vi med vår allra mest personliga och innerliga röst svarar: »jag är.«

Han forstätter sedan;

Kontemplation kan anas genom ord, genom symboler, men i samma stund som den som kontemplerar försöker förmedla vad han vet, tar hans inre tillbaka vad han sagt, och förnekar vad han har bejakat. I kontemplationen vet vi nämligen genom att »inte veta«. Eller snarare vet bortom allt vetande eller icke-vetande.(...)Kontemplationen går alltid utöver vår egen kunskap, vårt eget ljus, utöver metoder, förklaringar, diskussioner, dialoger, och utöver det egna jaget. För att träda in på kontemplationens område måste man i viss mening dö. Men denna död är egentligen en övergång in i ett högre liv. Det är en död för livets skull.

Jag läser vidare om en av Mertons förebilder, Johannes av Korset. Denna kristna mystiker skrev på 1500-talet om det han kallade "nada" - tomhet. Ett bekant begrepp för den som går den buddhistiska vägen. Thomas Merton skriver:

En andlig vägledare värd sitt salt kommer att föra en skoningslös kampanj mot alla former av vanföreställningar som uppstår ur andlig ambition och självbelåtenhet och som syftar till att etablera egot. Det är därför Johannes av Korset är så fientlig mot visioner, extaser och alla former av "speciell upplevelse". Det är därför Zenmästarna säger: "Om du möter Buddha, döda honom."

Det är inte alla som är höll med Merton om gemenskapen han såg mellan dessa tillsynes inkompatibla traditioner. Han var en kontroversiell figur i den kristna världen. Men han höll fast vid sin intuition in i det sista. Strax före sin död reste Merton i Sri Lanka och besökte buddhistiska församlingar, i ett dagboksinlägg skriver han följande om sitt möte med munkarna vid Polonnaruwa:

(...) Sedan tystnaden hos de extraordinära ansiktena. De stora leendena. Enorma och ändå subtila. Fyllda med varje möjlighet, ifrågasättande ingenting, vetande allt, avvisande ingenting, friden inte av känslomässig resignation utan av Madhyamaka, som har genomskådat varje fråga utan att försöka misskreditera någon eller något... För doktrinären, sinnet som behöver väletablerade ståndpunkter, kan sådan frid, sådan tystnad vara skrämmande...När jag tittade på dessa figurer rycktes jag plötsligt, nästan med våld, ur den vanemässiga, halvt bundna synen på saker, och en inre klarhet, klarhet, som om den exploderade från själva klipporna, blev uppenbar och tydlig...Alla problem är lösta och allt är klart. Stenen, all materia, allt liv... allt är tomhet och allt är medkänsla. Jag vet inte när i mitt liv jag någonsin har haft en sådan känsla av skönhet och andlig giltighet som löper samman i en estetisk illumination. Min asiatiska pilgrimsfärd har blivit klar och renad. Jag menar, jag vet och har sett vad jag i dunkelt sökte efter. Jag vet inte vad som återstår, men jag har nu sett och trängt igenom ytan och kommit bortom skuggan och förklädnaden.Det hela är i hög grad en zenträdgård, ett utrymme av kalhet och öppenhet och bevis… en vacker och helig vision.

Det är någonstans här, i Mertons dagboksanteckingar, som jag sluter fred med Gud. Jag känner min barndomsdröm om prästskap blomma ut i tacksamhet och acceptans inför icke-vetandet av verklighetens sanna natur. Vem är jag att tro mig veta någonting? Kanske beskrivs allt detta bäst av den store Huineng;

”Sanning har ingenting med ord att göra. Sanning kan liknas vid den ljusa månen på himlen. Ord kan i det här fallet liknas vid ett finger. Fingret kan peka på månens position. Fingret är dock inte månen. För att titta på månen är det nödvändigt att se bortom fingret.”

Det är helt självklart att Merton insåg att zen är ett finger som pekar på månen. Och likaså är alla koncept och uppfattningar om Gud också ett finger som pekar på månen. Eller, som zenläraren Brad Warner sa, och dessutom döpte en bok till:

Det finns ingen Gud och han är alltid med dig.

Så, är alla religioner samma? Nej. Men föremålet för sökandet, det som är bortom ord, teorier och dogmer - har alltid varit samma. Vi har alltid sökt efter månen i natthimmeln. Detta knyter oss samman med alla som kommit och gått innan oss. Men vi behöver slutligen, kollektivt, inse att våra fingrar bara är våra fingrar. Men månen är där. Och det är viktigare än någonsin att vi förstår det.

Amen.

Vidare läsning:

Tomasevangeliet: Denna text är en av apokryferna som historiskt sett hör till Nya Testamentets tidsålder. Till skillnad från de fyra evangelierna i den kristna bibeln saknar Tomasevangeliet berättelser om Jesu liv. I stället består evangeliet enbart av 113 uppräknade Jesusord, alltså citat från Jesus. Formatet är väldigt likt Dhammapada, den kända samlingen av visdomsord tillskrivna Buddha. Tomasevangeliet koncentrerar sig inte så mycket på Jesus själv. Texten nämner inte med ett ord hur Jesus ser ut, var han är född, vart han beger sig, och så vidare. Inga mirakel, inga spektakulära scener. Däremot, en himla massa prat om att släppa taget om egot och att himmelriket finns mitt ibland oss, här och nu. Det är inte förvånande att denna text i stort avvisades i den framväxande kyrkan.

There Is No God and He Is Always with You av Brad Warner: Kanske Brad Warners bästa bok (tillsammans med Letters to a Dead Friend about Zen). Den handlar, inte helt oväntat, om mycket liknande saker som jag tar upp i denna text. Fast roligare... och med bättre research.