Text och målning av Niklas Nygren
Jag fick frågan att skriva en text kring hur jag hamnat där jag är i förhållande till zen. En väldigt intressant fråga att fundera och reflektera över ur ett större perspektiv; hur hamnade jag där jag är i dag? Vilka händelser och val längs vägen har påverkat riktningen? Det här är frågor jag ägnat mycket tid åt, men inte ur ett andligt perspektiv.
Ända sen jag var liten har min nyfikenhet lockat in mig på olika områden i vår förunderliga värld. Allt mellan himmel och jord har dragit till sig mitt intresse, såväl praktiska som intellektuella. Allteftersom åren gått har fokus hamnat på skapande i form av konst och hantverk, naturen och psykologi/psykiatri (Till yrket är jag specialistläkare i psykiatri; psykiater.). Mitt liv har på många sätt nog handlat om ett sökande, men utan att jag riktigt vetat efter vad. Ett lite planlöst irrande. Det har på många sätt berikat mitt liv, men samtidigt har jag haft kvar en känsla av otillfredsställelse.
Familjen och släkten jag kommer ifrån har ingen som helst religiös eller spirituell tradition. Någonstans längs vägen har mina förfäder tappat eller medvetet valt bort den delen av livet, så där har det funnits ett nedärvt tomrum. På gott och ont kanske. Det finns många exempel på religiösa system där människor blir förtryckta från födseln. Samtidigt tänker jag att det kan finnas ett stort värde i att få med sig andliga uttryck och värden som en naturlig del av livet.
På ett ytligt plan har jag, liksom många andra, blivit döpt och genomgått konfirmation inom Svenska kyrkan. Helt utan någon form av andlig upplevelse.
De spirituella upplevelser jag haft genom livet har jag saknat språk och ramverk för. Frågor om min tro eller livsåskådning besvarade jag utifrån något slags intellektuellt resonemang. Utan tro på någon specifik gud, men med en känsla av att det här livet är alldeles för fantastiskt för att kunna vara en slump.
2015 drabbades jag av utmattning med lång sjukskrivning som följd. Meditation blev en del i min återhämtning och rehabilitering. Under ett års tid mediterade jag dagligen och var även på ett par kortare tysta retreater. Min praktik vara genomgående sekulär med utgångspunkt i mindfulness inom ramen för Jon Kabat-Zinns program för stressreduktion. Dörren till min andlighet var dock fortsatt stängd.
Åren gick och så även mitt sökande. Ett par år efter min utmattning drabbades jag av cancer (Jag är friskförklarad sedan ett par år.), vilket skakade om min värld ordentligt. Existentiella frågor blev brännheta och svaren sökte jag främst inom psykologins område. Det blev många och långa samtal med min bästa vän som är socionom och psykoterapeut.
Så för ett och ett halvt år sedan återupptog jag meditationen efter flera års uppehåll. Jag minns inte riktigt varför. Det var kanske helt enkelt dags. Ett inre behov som knackade på.
Initialt var det med fokus på self-compassion. I samband med det tog jag kontakt med Pake, som jag träffat på de retreater jag varit på några år tidigare, och anmälde mig till hans kurs i mindful self-compassion.
Sen var det som att jag lät intuition, hjärta och mage leda vägen. Efter boktips från Pake började jag läsa buddhistisk litteratur och fördjupade min praktik. På den vägen har det fortsatt med daglig meditation, sesshiner och annat.
När jag försöker hitta ett svar på varför jag hamnade här just nu och inte tidigare, hittar jag inte några svar. Jag tänker att det handlar om flera olika omständigheter. Inte minst att jag känner ett stort förtroende och tillit till Pake som min lärare. Även Zen Peacekeeper Order och Pakes starka engagemang i [bland annat] biologisk mångfald är starkt bidragande, då det ligger mig varmt om hjärtat.
När jag nu tittar i backspegeln på alla år av sökande blir det tydligt hur frånvaron av andlighet inneburit att mitt sökande efter svar saknade fråga. Det blir också smärtsamt tydligt hur begränsad jag varit av min vilja att intellektuellt förstå livet och världen.
Det är som att ett vacuum fylls i mitt inre. Knutar löses upp. På något sätt har praktiken och zen gett mig möjligt (och lov) att verkligen lyssna inåt och förstå. Olika bitar i mitt liv har funnit en naturlig plats inom buddhismen och dess olika delar. På områden i livet där jag upplevt ett skav i relation till livet och samhället, där mina värderingar lett till känslor av isolering och ensamhet kan jag nu slappna av och andas lugnt.
Sist, men inte minst har jag hittat hem på ett andligt plan. En ny värld har öppnat sig för mig. Inget är förändrat, men samtidigt allt.
Jag tar min tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha.