av Pake Daigen Hall
(In English below)
Skogsmusen prasslar under löven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen och mediterar en kylig dag. Andetagen är lugna och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt är allting i intensiv förändring. Vinden rör de vissna löven, trädens grenar och krusar skogens alla vattendrag. Fåglarna pratar. Och den döda marken. Full av grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med svampar, krypande spindeldjur, myror, och daggmaskar. Och skogsmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gångar under växttäcket. Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion. Det lever och det dör i ett och samma ögonblick. Det döende lövet är den växande svampen.
Jag andas in och andas ut.
I zenträning säger vi att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn – att leva utan att lämna några spår. På ett individuellt plan innebär det att inte låta sig dras med av sina egoistiska begär, eller aversioner, och sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis. Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt innanför dörren när man kommer hem. Men det handlar också om att inte låta sitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem.
Hur tjänar vi vårt uppehälle? Vilken mat köper vi hem och sätter på bordet till oss och våra barn? Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem? Hur mycket lånar vi av våra barnbarns naturtillgångar? Hur mycket lånar vi utan möjlighet att betala tillbaka?
När jag sitter i skogen inser jag att jag är ett med alla levande varelser i naturen. Jag är inte heller separerad från någon generation framåt eller bakåt. De är alla med oss här just nu. Ögonblick för ögonblick. Och det blir väldigt självklart att så gott jag förmår inte lämna några spår efter mig.
Leave no trace
by Pake Daigen Hall
The wood mouse rustles under the leaves, next to the blackened log. Looking out into an opening and sniffing rotting leaves, moist soil and my breath. I am sitting in the forest and meditating on a chilly day. The breaths are calm and deep. A quiet peace rests over the forest. At the same time, everything is undergoing intense change. The wind touches the withered leaves, the branches of the trees and ripples all the watercourses of the forest. The birds are talking. And the dead ground. Full of branches, half-eaten insects, mold and deer droppings. But at the same time so wonderfully alive with mushrooms, crawling arachnids, ants, and earthworms. And the wood mouse who has turned what I perceive as wild and dead nature into his home with long corridors under the plant cover. The line between life and death is only a construct. It lives and it dies in one and the same moment. The dying leaf is the growing fungus.
I breathe in and breathe out.
In Zen training we say that we should live our lives like the flight of birds in the sky - to live without leaving a trace. On an individual level, it means not getting carried away by your egoistic desires, or aversions, and spreading out to manifest in different ways. It can be as simple as putting your shoes away properly inside the door when you get home. But it is also about not letting one's ego spread over the whole by living in a way that leaves deep traces in our ecosystem.
How do we earn our living? What food do we buy at home and put on the table for us and our children? How deep are my traces in our ecosystem? How much do we borrow from our grandchildren's natural resources? How much do we borrow without the possibility of repayment?
When I sit in the forest, I realize that I am one with all living creatures in nature. Nor am I separated from any generation forward or backward. They are all with us here right now. Moment by moment. And it becomes very obvious that as best I can, I will try to leave no traces behind.
コメント