av Pake Daigen Hall, från Vid dagens början 2010
Så har jag hört Buddha har sagt:
Man bör inte följa dåliga vänner,
Man bör inte följa onda människor.
Följ goda vänner,
Följ de bästa av människor.
(Dhammapada)
Och det låter ju så självklart. Men när jag tänker tillbaka på mitt liv och min egen levnadshistoria så vet jag att det inte alltid är så. När jag tänker på mina vänner och bekanta så verkar det inte vara så. När jag tänker på ungdomarna jag arbetar med så verkar det inte alls vara så. Istället är det som om vi när vi mår dåligt av olika orsaker, när vi är villrådiga och i behov av stöd, vid de där tillfällena vi står och balanserar på kanten – att då söker vi oss istället till de runt omkring oss som påverkar oss i negativ riktning. Med negativ riktning menar jag här sådant som får oss att själva lida mer eller orsaka lidande hos andra. Ofta så får vi kanske en känsla kortsiktiga vinster och snabba kickar av att omge oss med människor som vi någonstans vet om inte är de som är vårt bästa sällskap. Varför är det så?
Det kan komma sig av att vi är så beroende av snabb stimuli så att vi inte orkar se vad saker och ting egentligen kostar.
Eller av att vi inte orkar och vågar göra oss till ansvariga för vårt handlande och mående, utan bara vill följa med minsta motstånds lag och fortfarande kunna skylla på någon annan då det går fel. Att inte ha satsat 100% och ta ansvar för det.
Eller av att vi inte förmår att identifiera oss med någon vi ser upp till av rädsla för att inte själva kunna fylla kostymen.
I mitt liv omgav jag mig länge med vänner där vi uppmuntrade och belönade ett destruktivt levnadssätt. Alkohol och droger sågs som självklarheter och gav snabb glömska till vardagstristess, vacklade självförtroende och vissnande kärleksrelationer. Vi skålade och speglade oss i varandras glas på krogarna runt om i stan och snubblade på orden och hela vägen hem. Att inte bry sig om morgondagen, att festa bort pengar och vänner på en rockfestival gav bonuspoäng på statusstegen.
Jag har en bekant som hade depressiva drag och frustrerad slog omkring sig då han inte hade några metoder för att hantera sin vardag. När hans sambo som fanns där och försökte stötta började utöva meditation så lämnade han henne. Han berättade att han fann det hotande att hon blev ”Den Goda” i hans ögon. Den som orkade ta tag i saker, den som hade metoder. Och själv upplevde han sig som den som inte klarade av något i jämförelse. Genom att inte vara så nära henne kunde han fortsätta skylla på andra och olika omständigheter i livet och inte försöka använda sig av metoder som fungerade för henne.
I mitt arbete har jag träffat många ungdomar på glid, ungdomar som har haft det trassligt hemma och i skolan. Något som utmärker många av dem är att de söker sig till andra som är i samma situation. Flera av dem säger också rakt ut att de inte klarar av att umgås med dem som lyckas i skolan, som har föräldrar som ställer upp och som tar det lugnt på helgerna. Då känner de sig som de ständiga förlorarna. Istället hänger man i gäng där det destruktiva är norm. Då har man inget att förlora.
Inom buddhismen talar man om behovet av kalyana-mitra – goda eller andliga vänner, som kan stötta en och hjälpa en vidare i strävan mot att minska lidandet och öka lyckan. En god vän i den här meningen är någon som har en insikt om tillvaron och ser till ens lycka i ett längre perspektiv. När vi finner sådana vänner så bör vi hålla oss till dem enligt buddhismen. Ni vet de där vännerna som inte bara stryker oss medhårs och låter oss oreflekterat sjunka ner i självömkan och bara säger det vi vill höra just då. De där vännerna som stöttar och utmanar. De där vännerna som genom sitt sätt att vara hjälper oss att se oss själva och världen som den faktiskt är. På tal om vad goda vänner gör så säger mästaren Nagarjuna:
”Ge till och med gift till dem som blir hjälpta av det, men ge inte ens den läckraste föda till dem som inte blir hjälpta av det. Buddha sa att om det hjälper andra ska du till och med göra det obekvämt för dem”
En andlig vän är alltså någon som med sin insikt och sitt engagemang kan stötta och inspirera mig, men också göra det obekvämt för mig om det är vad jag behöver just då. Någon som ser igenom mig. Jag har ofta märkt att när jag är öppen för det så kommer dessa andliga vänner till mig vart som helst – de finns kanske redan någonstans i min närmaste omgivning. Problemet är att jag alltför ofta låter mitt ego komma i vägen med alla sina begär efter snabba kickar och viljan att behålla gamla, invanda mönster. Men jag tror att både jag och alla andra kan se dom, dom där verkliga vännerna, om vi bara öppna för att våga möta dom.
Så mina erfarenheter säger mig att när jag öppnar mig för det så finns dessa vänner lite varstans på livets väg, men frågan är om man vill öppna sig? Vad är det som gör att jag ibland orkar och ibland inte orkar möta sanna vänner? Som får mig att ibland välja vänner som leder till minskat lidande och större insikt och som ibland får mig att välja vänner som leder till att jag fördjupar destruktiva beteenden?
Buddha säger:
Om man finner en man med insikt,
Som upptäcker ens fel och påtalar dem,
Så bör man följa honom
Som om han visar vägen till en dold skatt.
Att följa honom
leder till förbättring, ej försämring.
(Dhammapada)