av Pake Daigen Hall
”Tomhänt kom jag till den här världen.
Barfota lämnar jag den.
Min födelse, min död -
Två enkla händelser
Som blev intrasslade i varandra”
Kommer jag någonsin att kunna förlåta? Kommer jag att se förbi sveken och lögnerna? Kommer jag att kunna försonas med henne jag älskade så djupt och lämna rädslan, sorgen, ilskan och bitterheten bakom mig? Kommer jag att kunna förlåta mig själv för allt lidande jag skapat hos henne och andra? Kommer jag att kunna försonas med min egen imperfektion, att jag är av samma skrot och korn som dom som sårat mig?
Det finns stunder i livet då jag glömmer bort vad min erfarenhet säger mig. Då jag glömmer bort hur många gånger jag trott att jag varken skulle kunna förlåta mig själv eller andra och tror att svaret är att hålla kvar i ilskan som ett skydd, att bitterheten ska vara en mur mot fler dolkstötar och mot skammen över att själv ha använt den där dolken. Sedan kommer jag ihåg - jag kommer ihåg med hjälp av medvetenhet, klarhet, acceptans, tålamod - att ilskan och bitterheten smärtar mer än det ursprungliga såren och att förlåtelse och försoning är möjligt. Och att i försoningen så lättar livet och att släppa taget om gamla oförätter och skam, att sluta sträva efter att ha rätt, ger mig mer öppenhet och förundran över livet i sig.
När jag odlar min medvetenhet, min acceptans och mitt tålamod, när jag praktiserar att vara närvarande och klart se hur olika stimuli ger upphov till reaktionsmönster i mig, så blir det också lättare att se hur jag fångas i min egen berättelse om vad som hänt. Kanske sveken inte är svek, lögnerna kanske bara är en annan persons sanning? Kanske jag högg lika vilt tillbaka som huggen föll mot mig? Kanske inte? Hur det än är med den saken så brukar närvaro, medvetenhet, acceptans och tålamod hjälpa mig att släppa taget, att tillåta världen hända som den händer. Och min enklaste väg dit är när jag har en daglig formell praktik av meditation. Men de dagar då jag är extra glömsk kring förlåtelsens och försoningens välgörande kraft - det vill säga de dagar då jag fastnat i den akuta konfliktens garn, så är det hjälpsamt att reflektera över vem jag är och min plats i den här världen.
Jag kommer ofta tillbaka till zenmunken Kozan Ichikyos dödspoem som en dörröppnare mot ökad klarhet och för att påminna mig om vikten av meditationens öppenhet och värme:
”Tomhänt kom jag till den här världen.
Barfota lämnar jag den.
Min födelse, min död -
Två enkla händelser
Som blev intrasslade i varandra”
(Kozan Ichikyo, Japanese Death Poems)
Vi kommer och vi går, vi föds och vi dör och dessa väldigt livsavgörande och helt vardagliga händelserna blir intrasslade i varandra. Livets väldighet och litenhet, min egen förgänglighet hjälper mig att få syn på vad som är viktigt i livet. Det är inte många andetag jag har i den här kroppen, och än färre andetag har jag i mötet med den andre. När jag påminner mig själv om hur snabbt just den här möjligheten till liv fladdrar förbi och vilket mirakel det är att ha möjligheten att uppleva just det här, så ter sig oftast mina perspektiv, de möjliga sveken och lögnerna, min egen skam över mina brister, så futtiga. Allt som är kvar är att försöka möta det med vänlighet och medkänsla. Därifrån är det så mycket närmare till förlåtelse och försoning med mig själv och andra.