av Pake Daigen Hall (in English below)
Se och förstå
Att denna värld
Inte är permanent.
Varken sena eller tidiga blommor
Kommer att finnas kvar.

Hans andetag är oregelbundna, oroliga. Mina andetag är lugna och mjuka. Han ligger i en mekaniserad säng och jag sitter på en gammal köksstol från 1974. Han är gammal och jag också, men trots allt en generation yngre. Jag håller hans hand när gryningssolen börjar lysa upp rummet. Handen är mjuk i min, utan kraft i greppet. Huden papperstunn. Han andas ut, jag andas in. Vi delar många minnen, vi delar många drag, vi delar många gener. Vi andas samma luft. Jag andas ut, han andas in. Far och son, vi är samma och vi är olika. Just nu blir vi till tillsammans i det här andetaget, vi andas samma luft och lever i det här andetaget. Snart andas han sitt sista andetag och jag fortsätter andas samma luft som han precis andats ut. I luften i detta gamla hus, i detta stilla rum, i detta andetag möts vi. Vi är ett i i delandet av samma luft, andetag efter andetag.
Vi är ett och samtidigt så är vi olika individer. Han andas några av sina sista andetag, jag andas några stöttande andetag. Han kämpar med sin andning med en trött kropp som håller på att stänga ner, jag andas samma luft samtidigt och samtidigt lite efter honom. Luftens flyktighet och osynlighet påminner om livet i sig. Vi föds och vi dör på ett ögonblick. Jag ser hur osynligt åldrandet och livets förgänglighet är för mig i vardagen. Nu när jag pausar i vakandet och den gemensamma andningen och bläddrar i gamla fotoalbum blir det som är osynligt för vardagsögat plötsligt synligt och påtagligt. 20-års firande, 50-års fester, suddiga semesterbilder från Öland, bäbisar på armen, släta ansikten och allt rynkigare ansikten, leenden från länge sedan döda. Livets förgänglighet som så lätt undslipper oss, blir tydligt just i dessa foton från ett liv som försökt att hejda livets gång och göra ögonblicken odödliga.
Han andas ut, jag andas in. Han kämpar för att andas in, kämpar i rädslan över vad som komma skall. Och i det kämpandet, i den rädslan för att inte få vara med, för det okända, krampar sig kroppen och andetaget. Luften vill varken komma in eller ut. Och det enda jag kan göra är att andas samma luft han kämpar för att andas för acceptans, andas för att visa hur befriande det kan vara att öppna upp för att släppa taget, för det okända som kommer med, som är, nästa andetag.
När han dör dör även en del av mig. Och jag andas i tacksamhet över det som har delats, över stunderna och ögonblicken, för kunskaper och omsorgen. Och jag andas i tacksamhet för att du snart slipper kämpa längre. Tills dess så sitter jag här och andas samma luft som du. Tacksam över buddhistmunken och poeten Ryokans ord:
Se och förstå
Att denna värld
Inte är permanent.
Varken sena eller tidiga blommor
Kommer att finnas kvar.
Sitting with death
by Pake Daigen Hall
See and understand That this world Not permanent. Neither late nor early flowers Will remain. His breaths are irregular, restless. My breaths are calm and soft. He is in a mechanized bed and I am sitting on an old kitchen chair from 1974. He is old and so am I, but after all a generation younger. I hold his hand as the dawn sun begins to illuminate the room. The hand is soft in mine, without power in the grip. The skin is paper thin. He exhales, I inhale. We share many memories, we share many traits, we share many genes. We breathe the same air. I breathe out, he breathes in. Father and son, we are the same and we are different. Right now we come into existence together in this breath, we breathe the same air and live in this breath. Soon he takes his last breath and I continue to breathe the same air he just exhaled. In the air of this old house, in this still room, in this breath we meet. We are one in sharing the same air, breath after breath.
We are one and at the same time we are different individuals. He takes a few of his last breaths, I take a few supportive breaths. He struggles with his breathing with a tired body that is about to shut down, I breathe the same air at the same time and at the same time a little behind him. The volatility and invisibility of air is reminiscent of life itself. We are born and we die in an instant. I see how invisible aging and the transience of life are to me in everyday life. Now when I pause in vigilance and common breathing and flip through old photo albums, what is invisible to the everyday eye suddenly becomes visible and tangible. 20th anniversary celebrations, 50th anniversary parties, blurry holiday pictures from Öland, babies on the arm, smooth faces and increasingly wrinkled faces, smiles from long dead people. The impermanence of life, which so easily escapes us, becomes clear precisely in these photos from a life that tried to stop the course of life and make the moments immortal.
He exhales, I inhale. He struggles to breathe in, struggles in the fear of what is to come. And in that struggle, in that fear of not being able to participate, of the unknown, the body and breath cramp. The air does not want to come in or out. And all I can do is breathe the same air he struggles to breathe for acceptance, breathe to show how liberating it can be to open up to let go, to the unknown that comes with, which is, the next breath. When he dies, a part of me dies too. And I breathe in gratitude for what has been shared, for the moments and moments, for the knowledge and the care. And I breathe in gratitude that soon you won't have to struggle anymore. Until then, I sit here and breathe the same air as you. Grateful for the words of Buddhist monk and poet Ryokan: See and understand That this world Not permanent. Neither late nor early flowers Will remain.