av Pake Daigen Hall
(in English below)
Det kom ett mail från en småbarnsmamma i sanghan:
-"Kan du inte skriva något i bloggen om hur man praktiserar med småbarn!"
Nu hände ju mitt småbarnsliv i ett helt annat liv, i ett annat millenium, ändå ska jag försöka säga något utifrån mina erfarenheter.
När jag fick barn hade jag under några år närt en dröm om att försvinna iväg till Asien och gå i buddhistiskt kloster. Med barnen så kom andra livsval, andra åtaganden som fick gå före min rejält romantiserande, men också ärliga, längtan efter att lämna allt och bli zenmunk. Istället för ett kloster i Japan med uråldriga byggnader, stenträdgårdar, ett strikt inrutat schema, många timmars zazen och recitation varje dag och möten med läraren i form av en roshi, så blev det studentlägehet i Göteborg med loftgångar, ett hejdlöst ostrukturerat schema och ständigt kaos bland blöjor och barnmat och läggningsprocedurer, få timmar zazen och inte så många möten med en formell zenlärare, men däremot med bebis-roshi som testade min insikt och praktik dagligen.
I början så fanns där en otillfredsställelse över att dessa två grenar av mitt liv upplevdes som fullständigt omöjliga att få ihop. Jag älskade mina barn och ville inte lämna dem mer än nödvändigt, jag älskade praktiken och zen och ville ge mig helt och fullt till denna vägen. Även om jag inte hade träffat Bernie Glassman då, på 1990-talet, så var det som om en av hans kända uttryck, "Use the ingridients of your life to make the Supreme Meal", blev min väg. Istället för att fastna i att välja och välja bort, så fick jag göra det som var precis framför mina ögon till mitt zenutövande. Kanske var det minst lika givande och utmanande att vara fullkomligt ett med blöjbyten, nattliga uppvaknanden och försök att lindra hostan, eller ge astmamedicin och vardagshandlingen på närmaste ICA, som att följa ett formellt schema i ett tempel i Japan?
Det blev åtminstone det jag kunde göra just där och då. Och eftersom jag kunde praktisera zen i mitt föräldraskap, med mina barn, med min vardag, så gjorde jag det. Jag försökte titta på mitt liv och handla utifrån bodhisattvaföreskrifterna, jag försökte vara fullkomligt närvarande i det som krävdes just nu och jag försökte ha en formell praktik av zazen mitt i mitt kaos - som småbarnsåren ofta är. Först försökte jag hitta en tid på morgonen när ingen hade vaknat och sitta då. Men det verkade som att mina barn kände på sig när jag gick upp och började vakna allt tidigare. Till slut gav jag upp och bestämde mig för att gå upp kl 5.00 oavsett och sitta så mycket det gick. Vaknade barnen, så kunde jag ibland få dem att somna om och fortsätta sitta. Andra gånger kunde jag sitta med ett barn i famnen. Och ibland fick jag istället gå upp och göra frukost. Det som hjälpte mig genom de där tidiga småbarnsåren var en stark beslutsamhet och ett strikt schema. Jag gick upp och försökte sitta, oavsett hur natten hade varit, oavsett hur det hade gått morgonen innan. Ibland blev det zazen i ensamhet, ibland blev det något annat.
Det jag också gav mig själv efter några år var att ge mig små tillfällen av praktik med sanghan. Då hade jag inte en sangha nära, utan behövde åka till Stockholm eller Zengården utanför Arboga, från Göteborg för att få möjlighet till formell zenpraktik med sanghan. Den prioriteringen innebar så klart att jag fick ge avkall på mycket annat för att det skulle bli möjligt. Det blev färre träffar med vänner på stan, färre konserter och andra "barnlediga" kvällar. Den tid jag fick loss gick till att åka på zazenkai, dag av zazen, i Stockholm, eller helgretreat på Zengården. Det var lite krångligt och ibland dyrt, men för mig var det nödvändigt att ha den kontakten med sangha och lärare efter att ha försökt upprätthålla mitt zenutövande helt på egen hand i småbarnslivet.
En annan sak som kommer till mig nu när jag försöker minnas hur det var är hur jag slutade kämpa emot vardagssysslorna och istället använde dem till att få till formell zazen (även om den inte alltid var sittande). Alla som någon gång har försökt få små barn att somna och samtidigt bara längtat därifrån till något man ska göra efteråt vet hur hopplöst det är. Det är som att barnen känner på sig att det finns en rastlös energi i förälderns kropp och därför inte kommer till ro. Så då ligger eller sitter man där i sängen och blir allt mer frustrerad och barnen allt tröttgnälligare. När jag kom på att jag ofta bara väntade på att de skulle somna, så att jag kunde antingen få tid med min partner, alltså deras mamma, eller få gå och sätta mig och göra zazen och märkte hur det drog ut på tiden, så började jag släppa på mitt eget motstånd. Först bara läsa saga, eller bara sjunga godnatt-sånger, när jag läste eller sjöng. Sedan bara kramas när vi kramades, eller bara lyssna när de ville berätta något. Bara här. Bara nu. Och sedan när det var över, stanna kvar i rummet och göra min formella praktik liggande bredvid med en kramande småbarnshand i min, eller sittande mitt på golvet bland barnböcker och leksaker med barn på båda sidor. Det gjorde att läggningsproceduren gick från att vara något jobbigt, till något jag längtade efter på kvällarna.
Vissa dagar gick det här bättre, vissa dagar gick det betydligt sämre. Ibland var jag verkligen ett med spilld gröt över hela köksgolvet efter att ett barn svept ner tallriken från bordet (och samtidigt grät av hunger och längtan efter gröt), ibland var jag det inte. Ibland sov jag mest när jag väl hade satt mig på meditationskudden kl 5.00 på morgonen, ibland var det klarhet. Men att det gjorde skillnad för mitt föräldraskap och för hur jag upplevde dessa intensiva år är jag övertygad om. Och att det hjälpte mig att hålla liv i zenpraktiken, och kanske på riktigt låta formell praktik och mitt liv bli allt mindre åtskiljda, är uppenbart så. Jag kom aldrig iväg till det där japanska klostret, jag blev aldrig zenpräst/zenmunk, livet tog sig en annan vändning. Men tack vare en stark beslutsamhet och en stark tillit så fortsatte jag praktisera zen där jag stod och jag tog mig tid till både formell zazen på egen hand och att åka iväg till tempel på kortare retreat och vara en del av en sangha. Utan det så tror jag inte att jag hade orkat hålla uppe beslutsamheten och tilliten genom dessa år.
Det finns mycket mer att säga om detta, men jag slutar där för idag med att återigen påminna om Bernie Glassmans citat:
"Use the ingriedients of your life to make the Supreme Meal."
To practice with toddlers
by Pake Daigen Hall
There was an email from a mother of young children in the sanghan:
-"Can't you write something in the blog about how to practice with toddlers!"
Now, my childhood happened in a completely different life, in a different millennium, but I will try to say something based on my experiences.
When I had children, for a few years I had nurtured a dream of disappearing to Asia and joining a Buddhist monastery. With the children came other life choices, other commitments that had to come before my deeply romantic, but also honest, longing to leave everything and become a Zen monk. Instead of a monastery in Japan with ancient buildings, stone gardens, a strictly fixed schedule, many hours of zazen and recitation every day and meetings with the teacher in the form of a roshi, it became student accommodation in Gothenburg with loft corridors, an unbridled unstructured schedule and constant chaos among diapers and baby food and laying procedures, few hours of zazen and not so many meetings with a formal Zen teacher, but with baby roshi who tested my insight and practice daily.
In the beginning, there was a dissatisfaction that these two branches of my life were perceived as completely impossible to bring together. I loved my children and did not want to leave them more than necessary, I loved the practice and Zen and wanted to give myself completely to this path. Although I hadn't met Bernie Glassman then, in the 1990s, it was as if one of his famous expressions, "Use the ingredients of your life to make the Supreme Meal", became my path. Instead of getting stuck choosing and opting out, I got to make what was right in front of my eyes my zen practice. Perhaps it was at least as rewarding and challenging to be completely at one with diaper changes, nighttime awakenings and attempts to relieve the cough, or giving asthma medicine and the daily routine at the nearest ICA, as following a formal schedule in a temple in Japan?
At least that became what I could do right then and there. And because I could practice Zen in my parenting, with my children, with my everyday life, I did. I tried to look at my life and act according to the bodhisattva precepts, I tried to be fully present in what was required in the moment, and I tried to have a formal practice of zazen in the midst of my chaos - as toddlerhood often is. First I tried to find a time in the morning when no one had woken up and sit then. But my kids seemed to sense it when I got up and started waking up earlier and earlier. Finally I gave up and decided to get up at 5am regardless and sit as much as possible. If the children woke up, I could sometimes get them to go back to sleep and continue sitting. Other times I could sit with a child in my arms. And sometimes I had to get up and make breakfast instead. What helped me through those early toddler years was a strong determination and a strict schedule. I got up and tried to sit, no matter how the night had been, no matter how the morning had gone. Sometimes it became zazen in solitude, sometimes it became something else.
What I also gave myself after a few years was to give myself small moments of practice with the sangha. At the time, I didn't have a sangha close by, but had to go to Stockholm or Zengården outside Arboga, from Gothenburg to get the opportunity for formal Zen practice with the sangha. That prioritization obviously meant that I had to give up a lot of other things to make it possible. There were fewer meetings with friends in town, fewer concerts and other "child-free" evenings. The time I got off was spent going to zazenkai, day of zazen, in Stockholm, or weekend retreat at Zengården. It was a little complicated and sometimes expensive, but for me it was necessary to have that connection with sangha and teachers after trying to maintain my Zen practice all on my own in this life with toddlers.
Another thing that comes to mind now when I try to remember what it was like is how I stopped fighting the daily chores and instead used them to bring about formal zazen (even if it wasn't always sitting). Anyone who has ever tried to get small children to sleep and at the same time just longed for something to do afterwards knows how hopeless it is. It is as if the children sense that there is a restless energy in the parent's body and therefore will not rest. So then you lie or sit there in bed and become more and more frustrated and the children more and more tired. When I realized that I was often just waiting for them to fall asleep, so that I could either have time with my partner, meaning their mother, or I could go and sit down and do zazen and noticed how time dragged on, that's when I let go of my own resistance. At first just reading fairy tales, or just singing bedtime songs, when I read or sang. Then just hug when we hugged, or just listen when they wanted to tell us something. Only here. Only now. And then when it was over, stay in the room and do my formal practice lying next to me with a hugging toddler's hand in mine, or sitting in the middle of the floor among children's books and toys with children on either side. It made the laying procedure go from being a bit of a chore, to something I longed for in the evenings.
Some days this went better, some days it went much worse. Sometimes I was really one with spilled porridge all over the kitchen floor after a child swept the plate down from the table (and at the same time crying from hunger and longing for porridge), sometimes I wasn't. Sometimes I was mostly asleep once I sat down on the meditation cushion at 5:00 in the morning, sometimes it was clarity. But I am convinced that it made a difference to my parenting and to how I experienced these intense years. And that it helped me keep the Zen practice alive, and perhaps really allow formal practice and my life to become less and less separate, is clearly so. I never got off to that Japanese monastery, I never became a Zen priest/Zen monk, life took a different turn. But thanks to a strong determination and a strong trust, I continued to practice Zen where I stood and I made time for both formal zazen on my own and going away to temples on shorter retreats and being part of a sangha. Without that, I don't think I would have been able to keep up the determination and trust through these years.
There is much more to say about this, but I'll stop there for today by once again recalling Bernie Glassman's quote:
"Use the ingredients of your life to make the Supreme Meal."